Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
TIDEN
vad som skiljer Steffens socialism
från redan förefintliga strävanden i
vårt nuvarande samhälle är tron, att
all fattigdom kan i grunden utrotas.
Den delas ej, heter det vidare, av folk
i allmänhet, och från densamma går den
nuvarande staten icke ut och kan icke
gå ut. Hur går det då, hr B., med
den nyss anförda satsen om de mycket
få, som ej i princip äro med om
Steffens socialism? Det visar sig dagligen
i vårt politiska liv och kommer väl än
skarpare till synes framdeles, att man
inte finner en sådan socialism mer
urvattnad än att den med alla till buds
stående medel bekämpas.
Minimistandardtanken är, menar vår
kritiker, genom obligatorisk
folkskoleundervisning och
arbetarskyddslagstiftningen också "i princip erkänd".
Förträffligt, om blott principen
till-lämpas, då det blir fråga om t. ex.
normalarbetsdag och minimilöner (se
Steffens många olika minima s. 19).
Kärnpunkten i hela problemet —
som Steffen säges icke ha utrett, ja, ej
ens behandlat — skall vara
minimistandardens inverkan på
produktiviteten. Hur Steffens kritiker behandlar
problemet förtjänar att anföras i några
ordagranna utdrag.
Tarje ökning i konsumtionen, som medför
en större ekonomisk effektivitet hos
arbetaren, kan lämna ett lika stort tillskott till
folkinkomsten som den drar från densamma
och alltså tillåta balansens upprätthållande;
men varje annan utvidgning av densamma,
hur önskvärd en sådan än kan vara, är i
längden omöjlig utan en ökning av
produktionen. — — — Det faktum vi ha att gå
ut ifrån är att den nuvarande produktionen
är för liten för att avskaffa fattigdomen.
En folkinkomst, som vid jämn fördelning
skulle ge varje individ, låt oss säga 300
kronor om året är givetvis oerhört mycket för
låg för att kunna åstadkomma Steffens
minimistandards. En sådan fördelning, som ju
skulle medföra en större produktion av
nödvändighetsvaror än hittills, innebure
’dessutom en övergång från näringsgrenar med
tilltagande produktivitet pr enhet —
industri — till näringsgrenar med avtagande
produktivitet — jordbruket — sålunda
ytterligare en minskning av den totala national-
inkomsten. Om produktionen aldrig så
mycket organiseras "i enlighet med nationens
verkliga behov", som Steffen påyrkar, räcker
den i sitt nuvarande omfång icke till för att
täcka dessa behov".
Till denna framställning har det sitt
intresse att foga det betyg, som
artikelförfattaren gett svenska socialister
före Steffen, nämligen att deras
uttalanden blottat "en beklaglig brist på.
kännedom om clen ekonomiska
vetenskapens enklaste begrepp". Kanske
är det en del orättvisa i att vända
spetsen av denna älskvärda sats just mot
dess upphovsman, då han med rätt kan
säga sig ha ett talrikt sällskap av
borgerliga ekonomer ifråga om oresonligt
fasthållande vid den uppfattningen, att
allt socialt framsteg måste ske genom
produktionens ökning. Gentemot den
massa av nationalekonomer, som
åldrig-vilja höra talas om fördelningen, utan
blott ropa på alltmer stegrad
produktion, är det kanske förmätet att
åberopa vetenskapen till förmån
för den satsen, att ingen höjning av
produktionen i och för sig ger någon
säkerhet för högre välstånd åt
massorna. Men för den satsens riktighet
kan man i stället åberopa det
sunda förnuftet, vilket också
säger en, att för det flertal av
svenska inkomsttagare, som
befinna sig nedanför
500-kronors-grän-sen, skulle 300 kronor pr individ,
d. v. s. 1,500 kronor pr normalfamilj,
utgöra en väsentlig höjning, ur deras
synpunkt, av levnadsstandarden. Det
är sant, att en ökning av produktionen
skulle skapa större förutsättningar för
allmänt välstånd, och utan tvivel äro
dessa större förutsättningar behövliga.
Men det är alldeles oriktigt att
framställa fördelningsspörsmålet såsom
något likgiltigt, vare sig i framtiden eller
nu.
Ökning i konsumtionen kan enligt
Sv. Tidskrifts författare möjliggöras
på två sätt, genom större ekonomisk
effektivitet hos arbetaren och genom
ökning av produktionen. Denna
tudelning är obegriplig; vad innebär större
effektivitet annat än produktionens
ökande? Lika mystiskt är talet om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
