Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
TIDÉN
Ur utlandets tidskrifter.
THRANITER-RÖRELSEN I NORGE. Yar
partivän professor Halvdan K o h t i
Kristiania har i Grimbergs "Arehiv fur die
Geschiehte des Sozialismus lind der
Arbeiter-bewegung" (Wien) offentliggjort en
intressant skildring av den märkliga socialistiska
folkrörelse, som i Norge år 1348 flammade
upp med Marcus Thrane som medelpunkt och
främste ledare.
Han inleder med en beskrivning av de
samhällsförhållanden, som den tiden rådde
i Norge. Klasskampen hade dittills stått
mellan ämbetsmännen och borgerskapet å ena
sidan, bönder och lantarbetare å den andra.
Bedan Wergeland hade dock pekat på
klyftan mellan husmän och storbönder och tagit
de förras parti, nu vände sig Thrane som
redaktör i Drammen direkt mot
bondeoppositionen* och krävde allmän rösträtt, så att
arbetarna kunde föra fram sin nöd. Han
grundade "arbetareföreningar" på
programmet: rätt till egendom, till arbete och till
kredit. Liksom Weitling i Tyskland var
han ett mellanled mellan utopisk och
Proletärisk socialism. Lysande agitator fick han
snart anslutning, fast hans närmaste förslag
gällde -— en petition till konungen, där bl. a.
fordrades förbättring av husmännens
ställning och allmän rösträtt.
Arbetarföreningarna höllo sommaren 1850 ett ’ ’riksmöte’’ i
Kristiania, mest sammansatt av hantverkare,
husmän och även bönder.
Men petitionen avvisades bryskt av
regeringen, och det gällde nu hur man skulle
fortsätta. Thrane avrådde från
våldsamheter, men sådana utbröto dock flerstädes,
medan å andra sidan en riktning inom rörelsen
ville söka stöd hos den allt starkare vordna
bondedemokratin. Thrane fann sig med sin
socialism nästan ensam mellan dem, som
manade till revoltförsök, och dem, som ville
gå stortingsvägen — och drog sig plötsligt
tillbaka från ledningen.
En ny arbetarkongress 1851 — det s. k.
"Lilleting" — skulle definitivt avgöra
kursen. Vad skulle ske om stortinget icke gick
in på arbetarnas fordringar? Man beslöt en
ganska hotfull adress till stortinget, som
trots TTelands och Sverdrups vädjanden
lade den till handlingarna. Ryktena om
re-volutionsplaner fingo därpå ge förevändning
till åtal mot ’ ’Lilletingets’’ medlemmar och
till häktning av ledarna för rörelsen, som ej
kunde stå emot ett sådant slag.
I nära 4 år varade processen, och Thrane
och hans vänner behandlades som svåra
förbrytare, varpå de dömdes som upprorsmän,
Thrane "som upphovsman till hela rörelsen"
till 4 års tukthus och en mängd andra också
till hårda straff. Klassrättvisan triumferade.
Thrane lämnade 1858 tukthuset som bruten
man och utvandrade sedan till Amerika, där
han ända till sin död 1890 verkade för den
socialistiska agitationen.
Men Thraniter-rörelsen hade icke gått
spårlöst förbi. Det gamla bondepartiet var
sprängt med att en ny klass trädde fram,
skiljelinjen gick allt klarare mellan
borgerskap, ämbetsmän och storbönder å ena
sidan, småbönder och arbetare å den andra.
Johan Sverdrup blev ledare för en ny
vänster, som icke längre var enbart
bondeparti. Steg för steg genomfördes den
allmänna rösträtten, och på 80-talet reste sig
den nya socialistiska arbetarrörelsen, den
starkare fullföljaren av Thraniternas verk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
