Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERA TUR
223
en icke radikal eller mindre radikal
socialism, för vilken termen
socialpolitik får tjäna som etikett?
Åt det som Steffen kallar den
radikala socialismen eller socialistiska
radikalismen ägnar han, som Tidens läsare
känna, en nog så skarp kritik. Vad är
då denna socialistiska radikalism, som
"inom den medvetet radikala flygeln
av det socialdemokratiska partiet i alla
länder spelar en fundamental roll"?
Om densamma erfara vi väsentligen,
att den "icke är en verklighet utan en
dogm" till motsats mot den socialism,
som är en "växande beståndsdel av en
ekonomisk samhällsordning, vilken i
övrigt förblir ett slags legalt reglerad
privatkapitalism", att den betraktar
samhällets socialistiska form som mål,
icke som. medel, varför socialismen
måste vara fullkomligt genomförd, i
den meningen att alla materiella
produktionsmedel blivit förvandlade till
samhällsegendom.
I det allra sista ha vi tydligen det
enligt Steffen konstitutiva i den
radikala socialismen. Det först anförda
är ju dels en tidstillfällighet — den
socialism, som n u är en verklighet,
var det icke för 50 eller 100 år sedan
— dels ett rent subjektivt omdöme,
ordet dogm låter bruka och missbruka
sig at många håll. Satsen om
samhällsformen såsom något slags
självändamål kan man icke på allvar
begagna, därest icke denna radikala
socialism inom sig verkligen
utformat en ny samhällsplan, en "utopi",
men var finnes väl denna? Återstår
således det sista enkla och otvetydiga
kännetecknet: radikal socialist är den,
som vill soeialisera alla materiella
produktionsmedel. Steffen tror sig
kunna bevisa "omöjligheten inom
teoretiskt överskådlig och praktiskt
avsevärd tid" av en sådan socialism. Det
är nu en fråga för sig, om Steffen
också har bevisat detta. Snarast har han
väl sökt visa upp icke dess omöjlighet
utan dess obehövlighet. Det kan
ju vara resultat nog. Men det är en
annan fråga, som egentligen borde
inställa sig före denna. Det är frågan:
existerar denna
socialistiska radikalism?
På den punkten är Steffen
verkligen icke alls övertygande. I
socialdemokratisk praxis lär den
svårligen vara att uppvisa, i de ymniga
programdebatterna erinrar man sig icke
något fältslag om problemet alla,
eller icke alla produktionsmedel,
detta oaktat det skulle gälla något för
den radikala flygeln i alla länder
"fundamentalt". Den skall enligt Steffen
intimt sammanhänga med den äldre
marxismen och är väl då sannolikt att.
fatta som identisk med den s. k.
ortodoxa marxismen. Går man då till
representanterna för denna riktning i
samtiden, så finner man med Steffen,
att t. ex. Kautsky — som ju allmänt,
anses som riktningens förste och
förnämste, — anser att "de mest olika
sätt att äga produktionsmedlen —
stats-, kommunal-, kooperativ och
privat egendom — kunna existera
bredvid varandra i det socialistiska
samhället". Steffen anknyter också
härtill reflexionen: "Detta är ju själva
motsatsen till socialistisk radikalism".
•Ja, det är helt visst motsatsen till
den konstruerade socialistiska
radikalism, som är föremålet för
Steffens kritik. I förbigående må
det sägas, att enligt anmälarens
mening har Steffen alldeles rätt i att
Kautsky varit för "moderat" vis-à-vis,
jordbrukarklassen.
Går man till Marx, som Steffen
ävenledes gör, så är det verkligen högst
tvivelaktigt, om man av uttalandena i
Kommunistiska manifestet kan sluta
till att Marx ville under alla
förhållanden soeialisera alla
produktionsmedel. Tag t. ex. det mest pregnanta
citatet ur Steffens framställning och läs
det med en annan kursivering än
Steffens. Proletariatet skall begagna sitt
politiska herravälde till att efter hand
rycka från bourgeoisin allt
dess kapital och centralisera alla
produktionsinstrumenter i statens — —
händer o. s. v. De-t är icke till att inse
den tvingande nödvändigheten att
härur utläsa någon socialisering av
t. ex. småbonde- eller s m å h a n t-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
