Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RICKARD SANDLER: VALMANSKÄREN 229
velaktigt bättre i stället. Det är
ingalunda någon lätt arbetsuppgift att
göra om denna gruppering. Ofta ser
man nog väl schematiskt — och det
gäller mest oss socialdemokrater — på
samhällets klassuppdelning. Det är
mycket hälsosamt för envar, som lutar
åt k v a s i marxistisk förenkling av
klassmotsatserna att göra ett
social-statistiskt experiment på
tvåklassupp-fattningens grund. Vilka grupper till
bourgeoisin, vilka grupper till
proletariatet? Försöket är hopplöst.
Insikten härom är för resten alldeles
ofarlig. Att tillnjdctra från den veterligen
aldrig av Marx hysta uppfattningen,
•att samhället består endast av två
klasser, innebär nämligen de bästa
förutsättningar för att uppskatta hela
fruktbarheten i den marxska
uppfattningen, att nutida samhällsutveckling
bestämmes väsentligen av de två
stora klassintressena, mellan vilka icke
bara ett tredje utan ett flertal andra
klassintressen få allt svårare att
balansera sig fram utan att söka stöd och
ledning hos ettdera.
Svårigheten att skapa en social
gruppering, som går fri ens för egna
invändningar, består endels däri, att
flera av yrkesgrupperna äro alltför
heterogena. Så gruppen hemmansägare;
motsatsen mellan storbonden med
50—100 har åker och småbrukaren
med mindre än 2 har (om de höra hit)
är ju verkligen väl stor för att man
lämpligen skall kunna föra dem i
samma sociala grupp. Likaså motsatsen
mellan storgodsarrendatorn — en
kapitalistisk företagaretyp rätteligen —
och den lilla bolagsarrendatorn, f. cl.
småbonden. Exemplen må räcka. Utan
möjlighet att klyva dessa heterogena
grupper har man att resignera inför
problemets för närvarande olösliga del
och ägna sig åt den lösliga: var hör
flertalet inom gruppen bäst hemma?
Till denna mera praktiska svårighet
kommer en annan, principiell. Efter
vilken princip skall man sammanföra
yrkesgrupperna i sociala klasser, och
hur många huvudklasser bör man
räkna med? Det senare är ju mer en
smaksak och klarnar ju lätt nog, om
man blott lyckas knäcka den första
och hårdare nöten.
Vid ett grupperingsförsök är det nog
framför allt två synpunkter, som vilja
skära sig mot varandra, dels den s
o-c i a 1 e k o n o m i s k a
intresse-r i k t n i n g e n, dels levnad
s-s t a n d a r d e n. I våra traditionella,
mycket oklara allmänföreställningar
om överklass, medelklass och
underklass äro nog bägge dessa synpunkter
intimt sammanflätade. Bruksägaren,
byråchefen, professorn — otvivelaktigt
tre typer av "överklass" i det vanliga
föreställningssättet, men huru olika
varandra i övrigt! Här är det
uppenbarligen den relativt höga
levnadsstandarden, som förenar. Låter man
även en svältfödd författare komma
med i överklassällskapet, så har en
tredje synpunkt kommit till: det
sociala anseendet, underordnat till sin
betydelse däri, att det säkerligen i
stort sett är en funktion av de bägge
andra. Å den andra sidan: den högt
avlönade yrkeslärde arbetaren
sammanförd med den på lägsta
levnadsstandard levande grovarbetaren men
skarpt skild från den i kanske
tarvligare omständigheter levande
byhand-laren! Här är det icke
levnadsstandarden, men väl ett gemensamt eller
skiljaktigt ekonomiskt huvudintresse,
som bestämmer placeringen.
Sammanblandningen av dessa varandra
korsande ledmotiv kommer tydligt till synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
