Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
247
längre än till Stockholms
bostadsförhållanden eller till vårt lands inkomst- och
förmögenhetsstatistik för att återfinna just v
ä-sentliga drag i proletariatets sociala läge,
låt vara att man gärna vill tro, att det är
något värre i andra länder — ännu? Än
mer utmanar det till invändningar vad
översättaren anger som förklaring till
bättre förhållanden här hemma.
Industrialismens destruktiva verkningar skulle
nämligen här "nästan omedelbart åtföljts av
företeelser, som verka i motsatt riktning",
särskilt socialpolitiska ingripanden från staten.
Det må man kalla en verkligt patriotisk
villfarelse beträffande ett land, som länge
stått synnerligen efter i fråga om
soeiallag-stiftning!
Att vad översättaren .säger om botemedel
mot det onda bär den välvilliga ytlighetens
karaktär, bör ju icke förvåna, då man ser
att han blott känner två partier, "höger och
vänster". Betecknande i sanning att i
förordet till en skrift om proletariatet
åberopa prof. Thyrén och d:r Adrian Molin,
men icke ha ett ord att säga om
proletariatets eget parti, socialdemokratin! Det
förefaller som om de personliga intryck,
översättaren säger sig ha vunnit ’ ’under åhörande
av den tyske tänkarens fängslande
föreläsningar" icke ha varit synnerligen djupa.
Det hade varit en värdefullare tjänst åt
läsekretsen att hänvisa den till samme Sombarts
arbete "Socialism och social rörelse" för att
göra sig reda för de politiska konsekvenserna
av de proletäriska förutsättningarna.
Efter dessa anmärkningar ger man så
mycket hellre sitt instämmande i översättarens
kraftiga varningsord: "att arbeta för
Sverges industriella utveckling — — — det är
ett brott mot vårt folks liv och framtid,
om icke detta arbete paras med hängivna,
uthålliga oförtröttade strävanden att höja dess
fysiska och moraliska hälsa, att bygga upp
en grundval för ekonomisk frihet, för ljus
och värme i de många arbetarhemmen!"
Skada blott, att så mycken god vilja och
berättigad harm skall till föga nytta
förspillas, ty förspilld är den sannerligen både inom
"högerns" oeh "vänsterns" råmärken.
GIDEON FORSSELL. Måste man
ljuga i
religionsundervisningen? A.-B. Ljus. Stoekholm 1912. 203 s.
Kr. 3:—.
Frågan om religionsundervisningen i våra
offentliga läroanstalter kommer i den
närmaste framtiden att bli aktuell på allvar.
Den stora folkundervisniugskommittén torde
visserligen icke bli färdig med sitt omfattande
arbete tidigare än att förslag kan föreläggas
riksdagen 1914, men redan till nästa år ha
vi nog att motse proposition på grundval av
seminariekommitténs betänkande —
egentligen en alldeles bakvänd ordning, som kan
ha menliga följder icke minst med avseende
på religionsundervisningen. En principiell
uppgörelse om densamma kan helt enkelt icke
undgås redan vid seminariereformens
behandling.
Det är sålunda ett icke blott teoretiskt
intressant utan för praktisk politik
betydelsefullt ämne, som behandlas i Gideon
Forssells arbete. Ämnet behöver verkligen
ventileras, kanske icke så mycket för att
kasta in nya synpunkter i ett gammalt
diskussionsämne som fastmer för att väcka
allmänhetens uppmärksamhet åter till liv. Ty
nekas kan ej, att intresset för frågor av
denna art är för närvarande i den politiska
världen minimalt. Stämningen är flau, och
det är fara, att skenreformer, som intet
väsentligt ändra, skola slinka igenom.
Det är som stridsskrift det föreliggande
arbetet har sin främsta uppgift, ehuru
anlagt åtskilligt bredare än i stridsskrifter
plägar vara fallet. Som stridsskrift
framträder den också utan omsvep från den
utmanande rubriken: Måste man ljuga? —
vilken bör skorra lika obehagligt i de
nyteolo-giska reformatorernas som i de dogmatiskt
gammaltroendes öron —■ och fram till
bokens sista sida. Boken anger sig vara
skriven ’ ’från ■ en utpräglat okristen
ståndpunkt"; författaren slungar sitt spjut i
krigarens lovliga avsikt att såra och döda och
lyckas nog så förträffligt åtminstone i
konsten att såra. Ty det är en svidande
vidräkning med kontrasten mellan lära och
leverne, som förf. gör för att belysa den
"kristenhetens synvilla", att
samhällsmora-len är en kristen skapelse. Dock, dessa mot
kristendom oeh religion (icke mot
religiositet!) kritiska partier bilda icke bokens
värdefullaste del, därtill äro argumenten å ömse
håll nu en gång för välkända.
Bokens egentliga betydelse ligger på det
pedagogiska områclet. Förf. tror överhuvud
taget icke på pedagogiska underverk, följ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
