Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
TIDÉN
Diktatorn kallar man honom runt om i
landet. Och i själva verket, sedan sju à åtta
år har slumpen fogat det så, att en man, som
många hålla för en medelmåtta, vetat
förskaffa sig den auktoritet, som eljest blott
verkliga härskarenaturer plägat ernå.
Gio-littis diktatur är i och för sig någonting
oerhört icke blott som psykologiskt fenomen
utan också som uttryck för ett märkvärdigt
politiskt sinnestillstånd. Kanske ligger
orsaken i att Italien saknar starka
partiorganisationer, och att i följd därav en regering
under alla förhållanden besitter en stark
övermakt.
Giovanni Giolitti föddes år 1842 och är
alltså nu sjuttio år. Den patriotiska
hänförelse, som behärskade hans generation,
spåras icke alls i Giolittis ungdom. Allt är
grått i grått. Det var icke på slagfälten
man såg den blivande diktatorn. I all
stillhet förberedde han sig för en byråkratisk
karriär. På den tiden existerade icke
politikern Giolitti. Privatmannen Giolitti var
domare i Piemont och senare, år 1870,
byråchef i finansdepartementet.
Till Bom kom icke Giolitti med
hjältebröderna Cairoli, ej heller genom breschen vid
Porta Pia utan i byråkratiens spårvagn. År
1882 gjorde Agostino Depretis honom till
statsråd och öppnade därmed hans politiska
bana. Samma år valdes han genom
regeringsinflytande till deputerad. Omedelbart
öppnade han det spel, som under hela den
parlamentariska karriären kännetecknat hans
politiska taktik. Han ställde sig genast i
opposition till sin förre protektor och
förberedde på det sättet sin kandidatur för
finansministeriet.
18S9 blev han finansminister i Crispis
första kabinett, men sökte snart ett tillfälle att
utträda ur regeringen och ställde sig
omedelbart såsom deputerad i oppositionen. Han
förebar, att en strängare finansförvaltning
vore nödvändig, men i verkligheten arbetade
han från den dagen på att störta Crispi
för att överta hans portfölj.
1892 erhöll Giolitti uppdrag att bilda
rege-Ting, till vilken han sökte sig ministrar både
ur vänstern och ur centerpartiet. På den
tiden fanns det blott tre, fyra socialister
i kammaren, och de konservativa hade en
betydande styrka. På den tiden ville han
aldrig gälla som radikal och under den ut-
omordentligt häftiga valkampanjen riktade
han hela sin energi mot yttersta vänstern.
Strax därpå störtades hans kabinett under
uppseendeväckande omständigheter med
anledning av Banca romana-skandalen. Giolitti
gjorde förgäves allt för att hindra den
parlamentariska undersökning, vilken bland många
andra missförhållanden också konstaterade
att Giolitti mottagit pengar av banken för
valändamål. Sedan han. tvungits till
demission följde ett nytt -Crispikabinett. Giolitti
offentliggjorde för att skada sin efterträdare
några brev från Lina Crispi och ådrog sig
härigenom en process, under vilken han för
en tid måste rymma till Tyskland. Tack vare
Crispis ädelmod kunde han emellertid kvarstå
som deputerad.
Ännu år 1897 betraktade man Giovanni
Giolitti som en politiskt död man och ända
till 1901 nöjde han sig med att såsom
vänsterdeputerad följa det parlamentariska
arbetet.
Men Italien är ett land, där man i
allmänhet lätt glömmer. Sedan flera
reaktionära experiment misslyckats, kom Giolitti
tillbaka som Zanardellis utrikesminister och
skyndade sig att börja opposition mot sin
chef. Med stor slughet och energi drog han
nytta av varje situation och uppnådde så på
några år sin s. k. diktatur. Hans nuvarande
makt härrör till en stor del därav, att han
som inrikesminister två gånger haft alla
medel i sin hand att göra de allmänna
valen efter av honom utspekulerade metoder.
Det är detta exempellöst skickliga valmakeri,
som är grundvalen för hans parlamentariska
makt.
Om han också på detta sätt blivit
deputeradekammarens och senatens herre, så
felas honom dock ännu för en verklig
diktatur att vinna det väsentliga, att vinna
folket. Giolitti är ingen diktator som Crispi,
vilken med alla sina fel dock var ett
verkligt överlägset huvud. Giolitti är en
dagspolitikens man, en smidig parlamentariker
oeh en politiker utan ideal. Hans enda
förtjänst är förmågan att följa
konjunkturväxlingarna och att han insett
nödvändigheten av Zanardellis liberala politik. Hela
innehållet av hans program har levererats honom
av vänsterns erkände ledare. För
närvarande lugnar Giolitti den yttersta vänsterns
deputerade med löftet om allmän rösträtt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
