Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
TIDÉN
vågade för resten aldrig organisera någon
kraftig motrörelse, hela oppositionen mot
kriget inskränkte sig till att förklara regeringen
krig. Även högerreformismen bekämpade
regeringen i fråga om kriget och annexionen,
men varför störta regeringen? Ingen annan
ministär hade därmed skapats än en som
fortsatt kriget, men rösträttsreformen och
livförsäkringsmonopolet hade därmed
riskerats.
Kungabesöket nu (efter Albas attentat)
framställer Bissolati som en konsekvens av
det förra kungabesöket, då det var
ifrågasatt, att han jämte Bonomi och Cabrini skulle
ingå i ministären Giolitti. Dessa tre ansågo
sig nu icke kunna avböja att delta i
uppvaktningen.
Dessa anklagelser gåvo
vänsterreformister-na tillfälle att motivera sin återgång till
intransigensens uppfattningar och taktik; en
sådan hållning vore ett tecken endast på
reformistiskt förfall. Men deras bestridande,
att högerflygeln representerar reformismens
teoretiska logik och praktiska
konsekvenser, har hämnat sig på dem själva genom
revolutionärernas seger. Majoriteten av
vänsterreformisterna deltog icke i
uteslutningsbeslutet, vilket Bissolati tolkar som ett
bevis på att de ännu, ehuru de stå kvar i
det officiella partiet, känna sin intima
frändskap med det nya partiets grundare.
Hur komma nu de båda partierna att
utveckla sig ? Bissolati förespår ett
förföljelse-oeh förintelsekrig från de revolutionäras sida
men menar att icke ens revolutionärernas
våld skall kunna omstörta de faktiska
förhållanden, som framkallat de reformistiska
strömningarna. Sedan skall kanske behovet
av ett närmande inställa sig, i proletariatets
högre intresse.
Ledningen av det officiella partiet ligger
nu hos de revolutionära. Bedan ur de av
dem genomdrivna besluten på partidagen vill
emellertid Bissolati spåra en tendens att i
praxis ge ef i er något på de stränga
teoretiska kraven, som kunde hållas upprätta av en
minoritet u’.an ansvar för partiets ledning.
Men utan att begå självmord kunna de ju
icke kas*a alla sina traditionella idéer över
bord. Ilur det nu skall bli finner B. dunkelt,
då deras enda allmänna kännetecken är
mot-v¾an mot allt positivt. Som prov på vad
>;om är att vänta citeras en redaktionsartikel
i Avanti efter den revolutionära segern, där
partidagen kommenteras sålunda:
"Den socialistiska partidagen i Reggio
Emilia är att tolka som en idealismens
renässans. Partiets religiösa ande har än en
gång mätt sig med den realistiska
pragmatismen hos den ekonomiska organisationens
medlemmar, vilken icke bildar en idé-, utan
en intressegemenskap. Här se vi slutet på den
eviga striden mellan idealism och utilitarism,
mellan tro och nödvändighet. Vad nyttar
det proletariatet att förstå socialismen som
teori? Kan man överhuvud reducera den
till en teori? Vi vilja tro på den, vi måste
tro på den, mänskligheten behöver ett
credo. Det är tron, som försätter berg,
emedan den ger illusionen, att bergen röra sig,
Illusionen är kanske livets enda realitet."
Till detta onekligen praktfulla provstycke
på meningslöst frasmakeri fogar Bissolati
frågan: Hur länge skall äktenskapet kunna
bestå mellan ’’realiteternas män" —
vänsterreformisterna — och ’’illusionens män"?
Icke längre än till krigets slut; då spår han,
att vänsterreformismen skall erkänna, att
det är just de uteslutna högerreformisterna,
som räddat reformismen.
Det nya partiet har redan offentliggjort
en proklamation, där det heter:
"Det italienska
socialistiskt-reformistiska partiet vill fullfölja
den italienska reformismens mål och
metoder, som innebära den socialistiska tankens
stegvisa anpassning till de växlande
förhållandena. Det förklarar sig från början . . .
vara arbetarklassens företrädare i dess
ståndaktiga befrielsekamp mot kapitalistiskt
förtryck. Det betonar därmed på nytt sin
pro-letäriska karaktär och sitt socialistiska
slutmål: två egenskaper, som tillräckligt skilja,
det från alla andra demokratiska partier.
Från det socialistiskt-revolutionära partiet
skiljer det sig huvudsakligen genom sitt
förhållande till staten. De revolutionära
förhålla sig gentemot staten som gentemot en
fientlig makt, som de blott angripa, icke
genomtränga. Vi däremot skola föra
proletariatet till delerövringar av de fientliga
positionerna för att därifrån bana väg för
ytterligare erövringar . . . Detta införande
av den proletäriska makten på slagfältet för
de i vår demokratiska författning om
makten kämpande partierna kan icke bringa oss
att glömma klasskampen, historiens stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
