Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR UTLANDETS TIDSKRIFTER
253
drivfjäder. Varje resultat är kamp, varje
tillfällig intresseförsoniug förutsätter flera
krafters samtidiga verkan, genom vilka en
övergående jämvikt uppstår. Så skall den
socialistiska reformismen bringa
arbetarklassens makt till högsta möjliga politiska
uttryck ..."
■ Med detta aktstycke anser Bissolati, att
<let nya partiet har vederlagt (!)
beskyllningen för ’ ’borgerliga tendenser ’’. Till
yttermera visso tillägges, att partiet icke
betraktar allians med andra demokratiska partier
som någon dogm, nödvändigheten därav skall
bedömas från fall till fall.
Till sist påpekas som synnerligen
beaktansvärt, att representanterna för Confederazione
generale del Lavoro (den fackliga centralen)
icke blandade sig i partibrytningen, men
efteråt ogillade uteslutningen samt efter det
nya partiets konstituerande förklarat sig i
arbetarklassens intresse vilja betjäna sig
även av detsamma. Häri ser Bissolati en
uppresning av de egentliga arbetarnas
praktiska instinkter mot den revolutionära
illusionismen.
Så långt Bissolati. Från O d a
01-b e r g s synvinkel te sig ju händelser
och förhållanden åtskilligt annorlunda.
Det var att vänta. Märkligare äro
nog de överensstämmelser, som finnas
..i de båda framställningarna.
Oda Ölbergs facit av
kongressförhandlingarna är: reformismen har lidit ett
avgörande nederlag, den har vidgått, att den icke
vågar dra de sista konsekvenserna ur sina
förutsättningar på det socialistiska partiets
mark, ett erkännande lämnat av
reformismens bägge flyglar med en uppriktighet, som
ger den sista partidagen en ärofull plats i de
italienska kongressernas rad. Med en
brutal öppenhet, som kanske aldrig
förekommit på någon kongress i hela Internationalen,
har reformismen fasthållit vid att vara ett
anpassningsparti, som vill möjligast minska
friktionsytorna med den härskande klassen.
Som grundläggande för hela den
reformistiska uppfattningen betraktar Ölberg dess
egenartade historieåskådning, som skall bestå
i två huvudpunkter. A ena sidan innefattar
den tron, att regeringen är ett över klasser
och partier stående maktväsen, som icke är
uttrycket för bestående maktförhållanden
utan ett neutralt och oavhängigt verktyg,
genom vilket maktförhållanden skapas. Här
den ena källan till ministerialismen. Den
andra är tron på personlighetens avgörande
betydelse. Bissolati har icke tvekat att på
partidagen antyda, att hans inträde i
regeringen kanske kunnat förhindra kriget. En
sådan anmärkning är som en kraftig
strålkastare över de senaste årens reformistiska
taktik. Nu förstår man oron för
kabinettsväxlingar: den nye ministern kunde ju vara
en mindre god människa, hans personlighet
kunde skada arbetarförsäkringen, ja
framkalla ett europeiskt krig! För människor, i
vilkas huvud det historiska skeendet
avspeglar sig på det sättet, är strävandet att
bringa män ur de egna leden in i ministären
förklarligt. Med massorna behöver man då
icke befatta sig mycket. Om de bli
förvirrade, så förklarar man med Bonomi i Modena,
att nian icke kan vänta på massornas
förståelse för att verka till deras bästa.
Tydligt är, att allt detta ingenting mer
har med socialism att skaffa. Då man som
Bissolati säger, att klasskampen kan föras
i själva regeringen, samtidigt med klassernas
samverkan, kan man icke ta det på allvar. Den
som räknar med klasskampen som historisk
faktor, den kan aldrig tillmäta individen
någon avgörande vikt i den sociala
vågskålen, om han ej är exponent för en
åtminstone delvis medveten social makt. Men det
tro sig icke B. och hans meningsfränder
vara, eljes skulle de icke nöja sig med att
vara oförstådda medlare mellan gud och
människor, mellan regering och proletariat.
Högerreformismen har i Reggio kännetecknat
sig.själv som en samling välvilligt folk, vars
.huvuduppgift är att bringa rättskaffens
människor in i regeringen för att göra sitt bästa
för folket.
Detta betyder ingalunda, att den är
sentimental. Bissolati hävdade öppet
nödvändigheten av en stark här — i den
demokratiska utvecklingens intresse i Europa, i
vilken utveckling det tillkommer Italien en
avgörande roll: Vi få kanske, i konsekvens
härmed, uppleva att dèt tyska och ryska
partiet öppna insamlingar för att skänka
Italiens regering Dreadnoughts!
Men hurudan är vänsterreformismens
egentliga ställning, nu manifesterad i tvenne
resolutioner, söm bägge uttalade sig mot
hö-gerflygeln? Vänsterreformisternas talare ha
vägrat att betrakta högerriktningen som re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
