Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ kongressdagar.
Det hade varit meningen att den
kongress, som när detta skrives står
för dörren i Stockholm, skulle hållits
som 25-års-jubileum över den första
skandinaviska arbetarkongressen. Av
praktiska skäl blev tiden ett år
framflyttad, men karaktären av
minneshögtid står likafullt kvar.
Arbetarerörelsen har i alla tre länderna ett
tillräckligt långt utvecklingsskede
bakom sig för att ha både rätt och
kanske plikt att någon gång låta
blicken från dagens uppgifter gå tillbaka
till den redan ganska avlägsna tid,
då arbetet först började på allvar
bland de massor, som ännu ut över
Norden sovo likgiltighetens och
okunnighetens sömn.
Denna första kongress, 1886 i
Göteborg, blev särskilt för Sverge en
verklig väckelse. För första gången
sammanträffade ett antal svenska
fackföreningsmän med socialdemokratiska
kolleger från Danmark, vilka redan
hunnit i praktiken visa att de både
förstodo sig på att föra med
framgång stora fackliga krig och att skapa
en tribun för de nya arbetarkraven
i själva de härskandes borg,
riksdagen. Och hela den ganska solida
position de vunnit omslöts av det
enande bandet i en gemensam åskådning,
denna socialism, som ’ den
spirande fackliga rörelsen i Sverge då ännu
betraktade ej utan misstro, men mest
med undran, som något främmande
man ej förstod sig på. Men de
imponerade, dessa längre hunna kamrater,
den andliga ledningen på kongressen
föll av sig själv i deras händer, och
vägen över från den gammalradikala
uppfattningen av samhället till
socialdemokratins tankelinjer var därmed
väsentligt underlättad för den svenska
fackföreningsvärlden. Ty den makt
som verkar starkast i en sådan
blomningstid, då teori står mot teori, det
är ändå alltid det praktiska exemplet,
och det var på det våra danska
bröder då kunde visa.
Socialismens seger blev också så
snabb och fullständig på dessa
kongresser, att efter den första ingen
mera föll på tanken -att på allvar resa
motstånd mot dess erkännande. I
snabb följd avlöste de nu varandra
— Köpenhamn, Kristiania, Malmö,
1888, 90 och 92 — var på sitt sätt och
i olika riktningar understrykande den
nordiska arbetarrörelsens
självständighetsförklaring i socialismens
tecken.
Efter denna ansats och när detta
resultat var vunnet bli mellanrummen
längre — kongresserna träda in i en
ny fas. Den börjar med Stockholm
1897, utställningssommaren, då också
den svenska partikongress hölls, som
gav oss vårt partiprogram. Efter det
långa dröjsmålet tar man nu skadan
igen genom massanslutning; Nordens
arbetarrörelse visar sin utvuxna styr-
Tiden, n:r 9, 1912
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
