Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 -
TIDÉN
Ett egendomligt sammanträffande!
Just då de franska arbetarna börja
förstå att framför allt annat behövs en
solid organisation, just då i deras
dagliga arbete agitationen för det
individualistiska sabotaget lämnar plats
fölen agitation som står den
internationella fackliga åskådningen närmare
— just då ser man alltså de bäst
organiserade och mest erfarna inom
fackföreningsvärlden i sin tur tendera att
slå in på dessa vägar! Så stor är
proletariatets otålighet att med alla
medel påskynda en frigörelse, som för
visso dröjer alldeles för länge!
Stunden synes då vara inne för oss
socialister och framför allt för oss
fransmän, att opartiskt, vetenskapligt
undersöka vad sabotaget är och vad
det är värt som medel i den
proletari-ska kampen. För några månader
sedan, då stridskamrater dömdes för
mer eller mindre bevisat sabotage, då
agitatorer häktades för uppmaning
till direkt aktion eller till sabotage,
vägrade vi att vika för den borgerliga
pressens order: vi vägrade då att i
våra tidningar öppna kampanj mot
sabotaget eller att uttrycka något
gillande av de tvivelaktiga åtal, som på
grund mer eller mindre av
polisprovokationer väckts mot socialister eller
syndikalister.
Vår ställning i sak var utom allt
tvivel: mångfaldiga gånger hade vi
vid tidigare tillfällen uttalat vårt
ogillande av sabotaget. Men vi kunde
icke låna vår medverkan till en
klumpig politisk manöver. Men till och
med senare, då luften lättat en smula
och några fängelseportar öppnats, och’
våra kamrater Ghesquière och
Com-père-Morel under dessa förhållanden
ansågo sig kunna från kammarens
talar etribun avråda från direkt aktion
och sabotage, väckte detta på
partikongressen i Lyon våldsamma
debatter.
Nu stå vi mera fria. Den enfaldiga
och tarvliga skrämselagitation, som
förts av den kapitalistiska pressen,
har tills vidare avstannat. Åtalen
komma mera sällan. Systematisk
propaganda för sabotage tycks å andra
sidan icke längre vara prövostenen för
verklig revolutionär
fackföreningstaktik. Man kan studera och kritisera
sabotaget utan att bli anklagad för att
vilja splittra arbetarklassen. Det är
vår plikt att försöka en sådan
prövning.
Vad är ursprunget, vad är den
elementära idén i sabotaget, fattat som
medel i arbetarnas kamp?
Den ursprungliga, instinktiva
formen för arbetarekampen är
strejken, den samfällda arbetsvägran. I
verkligheten liksom i rättsteorin har
strejken ett revolutionärt drag:
lönarbetarskaran reser sig mot
arbetsgivaren, till vilken den är kedjad av
penningens makt. Men ekonomiskt
sett gör strejken verkan därför att
den stoppar utsugningen, kommer
leveranserna att stanna, gör slut på
vinsten, med ett ord träffar arbetsgivaren
i hans egna intressen. Det är därför
att den har sådan verkan som
strejken tvingar arbetsgivaren att ge
vika.
Men en strejk är stundom omöjlig.
Det kan hända att massan av arbetare
inte vill riskera att få svälta. En
strejk är farlig: den innebär risk för
svält, för avsked, för kravaller och för
repressalier. Tänk om man kunde
tvinga arbetsgivaren att ge vika,
sålunda träffa honom i hans intressen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
