Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT THOMAS: SABOTAGET
291
utan att behöva löpa denna risk,
utan att nedlägga arbetet?
Från denna reflexion kommer
tanken på sabotage, på långsamt
arbete, dåligt arbete, på arbete mot
arbetsgivarens intresse.
Teoretiskt sett ger den
kapitalistiska nationalekonomin en viss hemul
åt sabotaget. Den likställer arbetet
med en vara, som lyder lagen om
tillgång och efterfrågan. Nu finns det
emellertid varor av olika kvalitet. Då
en köpare vill ha en hatt, så betalar
han ju ett pris i proportion till
hattens kvalitet. En hatt för 4 francs
har inte samma kvalitet som en för 5.
Om alltså arbetaren säljer sitt arbete
som en vara, bör han då inte ha i sin
makt och i sitt val att inte ge mera
arbete än som står i proportion till det
pris som man bjuder honom? Vill
arbetsgivaren betala mera, så får han
mera arbete eller ett arbete av bättre
kvalitet.
Det ursprungliga sabotaget
återupptog den engelska taktik, som är känd
under namnet "go canny", och bestod
sålunda väsentligen däri, att man på
ett eller annat sätt icke lämnar
arbetsgivaren den kvantitet arbete, som han
väntar av sina arbetare. Det kan
uttryckas i formeln: mot liten lön litet
arbete. Men i en mängd yrken
bestämmes rytmen i arbetet av
maskinerna. Följaktligen måste man, för
att bringa produktionen i
långsammare tempo, tvinga dessa maskiner att
stanna eller att gå långsammare, med
andra ord desorganisera deras
verksamhet.
Eller också måste man, därest denna
långsammare fart icke står att vinna,
angripa själva produkten. Och i
själva verket övergår snart grundsatsen
om litet arbete till att bli dåligt
arbete.
Härifrån utgår en hel grupp av
sabotage, ett helt vetenskapligt urval av
nya vapen mot arbetsgivaredömet.
På kongressen i Toulouse 1897 rådde
stor entusiasm då man talade om alla
dessa nya vapen. Enhälligt antogs en
resolution, som gick ut på att "i de
fall då strejken icke syntes kunna
medföra något resultat för arbetarna,
borde dessa använda bojkott och
sabotage".
Rapporten rörande motionen i detta
syfte innehöll följande:
Arbetare som fastnat i snaran och
icke kunna strejka måste foga sig i
kapitalistens nya fordringar. Med
sabotaget blir deras ställning en helt
annan: arbetarna kunna göra
motstånd; de äro icke längre fullständigt
i kapitalets våld; de äro icke längre
det mjuka kött som härskaren knådar
efter sitt behag; de hava ett medel att
göra sin manlighet gällande och att
visa förtryckaren att de äro män.
De moderata ombuden voro icke
minst entusiastiska. Hamelin från
Typograf förbundet ("Federation du
Livré") yttrade:
Alla medel att lyckas äro goda. Jag
vill tillägga att det finns en massa
medel att använda för att komma dit, och
de äro lätta att begagna under
förutsättning att man gör. det skickligt.
Jag vill härmed ha sagt, att det finns
saker som man bör göra, men inte tala
om. Ni förstå mig säkert.
Sabotaget kunde, som Pouget
konstaterar i en broschyr, icke döpas
under mera berömmande former. Och
1898 rådde samma enighet på
fackförbundskongressen i Rennes. Där
samlades allmän anslutning kring en
rapport, som innehöll bl. a. följande:
"Vi önska att sabotaget måtte
inträda på samma linje som strejken i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
