Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
allt uppträda i den ekonomiska krisens form.
Men därav följer ingalunda att skydd mot
en fientlig invasion blivit en likgiltig sak
för befolkningens massa. Pannekock
glömmer, att det vid krig är fråga ej om en utan
om två stater. Om blott den ena får s\n
mobilisering rubbad genom inre oroligheter,
så behöver det ingalunda betyda krigets
förhindrande. Det kan tvärtom befrämja
motståndarens angrepp. Och invasionen måste
gestalta sig desto mer förhärjande, ju större
arméerna, ju väldigare förstörelseredskapen,
ju folkrikare städerna äro. Även om
invasionsskräcken vore en föråldrad, småborgerlig
fördom, så kan Pannekoek dock ej förneka,
att. den ännu behärskar massornas tänkesätt.
Fasan för en tysk invasion är i Frankrike
som i England vitt utbredd, och den
förorsakar kanske mer än bourgeoisins
imperialistiska tendenser, att kapprustningen där
stöter på föga motstånd men samtidigt den
internationella avrustningens tanke finner
allt starkare anslutning. Om Pannekoek
menar, att folkmassan skulle, även i händelse
den egna staten angripes, vilja hindra
mobiliseringen, så står han, menar Kautsky, även
inom socialdemokratin tämligen ensam om
sin mening.
Varför har icke för övrigt de sista krigen
lämnat något prov på den hållning hos
massan, som Pannekoek räknar med. Ändock ha
förhållandena varit särskilt gynnsamma, ty
någon fientlig invasion har icke hotat vare
sig England under boerkriget eller ItalieD
nu. Nej, "proletariatets oundvikliga försök
att förhindra kriget" har hittills utmärkt
sig för sitt oundvikliga uteblivande. Det
behöver ju icke gälla för all evighet. Vi
växa dag för dag, och om det ock är mycket
osannolikt, att vi någonstädes komina
därhän att kunna genom masstrejk förhindra
ett krig, 30m regeringen känner sig stark
nog för genom den allmänna folkstämningen,
så behöva vi icke förklara det som alldeles
uteslutet.
Kautsky vänder sig med skärpa mot den
"förenklade marxism", som v;ll
schablonmässigt konstruera alla våra aktioner ur
blotta spekulationer över klassmotsatsen
mellan kapital och lönarbete utan att studera
föreliggande kraftförhållanden och
situationer. Denna åskådning förgäter, att teorin
är en abstraktion, icke en fullständig ritan
en förenklad bild av livet, som behöver
TIDEN
städse ytterligare iakttagas. Mot . denna
schematiska marxism kämpade Kautsky re^
dan i sin avhandling av 1889- om
klassmotsatserna under franska revolutionen. Sedan
dåtidens strider mot vulgärmarxismen —
representerad bl. a. av Max Schippel — ha tvà
årtionden förflutit. Den förenklade
marxismen är emellertid så närliggande, att den
alltid dyker upp på nytt, då förhållandena,
äro för den gynnsamma.
De häftiga striderna 1889 till 1893 hade
befrämjat den radikala vulgärmarxismen.
Prosperitetsæran från 1895 jämnade vägen
för dess revision. Klassmotsatsernas
skärpande efter 1907 uppväcker åter
massinstinkter, som luta åt marxismen i dess mest
absoluta och förenklade form. Därför komma nu
debatter, som man trodde sig ha gjort undan
för två årtionden sedan. Nu kan man dock
vara säker på, att ingen ny revisionism
följer efter övermarxismen. Härför är de
växande klassmotsatsernas period icke den
passande.
Till Pannekoeks utveckling av sin lära om
organisationen såsom i sitt väsen något
psykiskt, ’ ’den fullständiga omvälvningen . av
proletariatets karaktär" anmärker Kautsky:
Pannekoek understryker själv denna sats,
så anmärkningsvart förefaller honom hans
konstaterande, att organisation i
verkligheten icke alls är organisation utan något helt
annat, proletariatets karaktär. Efter detta
konststycke av social alkemi ■ är det icke
svårt för Pannekoek att visa, att just
organisationernas krossande är vägen att "höja
organisationens inre fasthet". Tvivelsutan
omvälver organisationen’ proletärens
karaktär. Men denna omvälvning är dock en
följd av organisationen; icke dess
väsen.
Pannekoek förbiser alldeles en av
organisationens huvudverkningar i detta
hänseende, tillförsikten till organisationens
materiella stöd. För honom är det väsentliga
disciplinen, solidariteten, och den går icke
förlorad genom organisationens krossande.
Men om de fasta formerna för massans
samverkan vid utseende av ledning, vid
fastställande av kampens mål och medel
försvinna, då blir demokratisk organisation
omöjlig. Även under sådana ■ förhållanden
kan proletariatets makt vara beaktansvärd,
men någon stegring av densamma har ingen
hittills upptäckt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
