Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
TIDEN
Den politiska visan.
Anteckningar för TIDEN av G. H:SON-HOLMBERG.
Ben s. k. politiska visan intog i
slutet av 1700-talet samt i början och
mitten av 1800-talet en rätt betydande
plats i det allmänna politiska liv, som
då blomstrade i huvudstaden.
Hennes roll var ungefärligen densamma
som proletärsången i dag bland
landets socialistiska kretsar. Dåtidens
politiska visa härstammar utan
undantag från vitterhetsidkande
ämbets-och tjänstemän, skolmän i tjänst och
utan tjänst, av vilka flera även voro
tidningsutgivare och tidningsmän, f. d.
militärer o. s. v., under det att våra
dagars politiska visa företrädesvis
utgått från proletärer —
Ossian-Nilssons m. fl:s arbetaresånger visa
emellertid, att proletärsången kunnat
inspirera även nutidens överklassare.
Proletärsången har till anda och
mål gemensamt med den äldre
politiska visan att vara angrepp på
abnorma samhällsförhållanden, såväl
politiska som sociala, att egga till kamp
mot förtryck och orättvisor samt att
kasta löjets sken över vad som är
bakvänt och barockt. Den politiska visan
var "jakobinsk", d. v. s. det värsta
man då kunde säga och med ungefär
samma klang som "socialist" nu. Den
politiska visan sysslade till
huvudsaklig del med kung, stat och byråkrati,
under det att proletärsången
företrädesvis besjunger armodet, nöden, den
sociala orättfärdigheten. Man var som
sagt vid ifrågavarande tid fabulistisk
inom den yngre generationen av de
bildade klasserna; och man skolade
sig efter de franska
"upprorssångerna".
Hur "rabulistisk" den unga tiden
i själva verket då var, därom lämnar
just den politiska visan en god
föreställning, ävensom små episoder, som
då och då inträffade. Så höll t. ex.
en ung baron Ehrensvärd vid ett
kalas, som han tillställt på ett honom
tillhörande gods i Sörmland, icke blott
ett tal om frihet och jämlikhet, utan
han avsade sig även, tagande sina
gäster till vittne, sitt friherreskap
under förklaring att han hädanefter
komme att kalla sig medborgaren
Fredriksson samt gav sina gäster,
varibland även befunno sig "några
bönder", broderskyssen. Denna
tilldragelse var ett återljud från de franska
förbunds- eller federationsfesterna i
Paris år 1790, vid vilka man lovade
varandra broderskap; och där
adelsmannen, som blivit revolutionärt
be-smittad, avsade sig sitt adliga namn
och sina adliga titlar samt
sköldemärken. Under en operaföreställning i
Stockholm, då "Gustaf Wasa"
uppfördes, behöllo några bokhållare
hattarna på vid konungens, Gustaf III,
inträde i sin loge. Genom en
polisorder tvingades de emellertid att avtaga
hattarna, men sade de sig skola nästa
gång uppträda i röda mössor. Pjäsen
måste tills vidare inställas, vartill
även skall ha bidragit, enligt prof.
Ljunggren, de demonstrativa
"handklappningarna och stojet vid alla de
ställen, som berörde tyranniets
utrotande och frihetens återgivande".
Märkligt nog hade nämnda "lyriska
tragedi" konungen jämte skalden
Kellgren till författare. Huvudstaden
påstods vid denna tid haft fyra
jakobinklubbar.
"Juntan" i Uppsala, en
litterär-po-litisk klubb, som hade bland sina
stiftare Benjamin Höijer, den av sina
Upp-sala-kolleger nedrigt förföljde
snillrike filosofen, och bland sina
medlemmar i övrigt Hans Järta, som denna
tid var en glad fyr och revolutionär
skald, samt andra studenter, av vilka
sedermera en blev ärkebiskop (C. von
Rosenstein), två biskopar (E. A.
Almquist och M. Wallenberg) samt en
statsminister (G. af Wetterstedt), gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
