Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
TIDÉN
Händelser och spörsmål
Kommittépolitik och
parlamentarism. Kommittéväsendet har under
senaste tiden varit föremål för livlig
debatt i dagspressen, och det är
sannerligen icke att undra på. En
institution, som i kostnader distanserar
riksdagen, utmanar ju redan
därigenom kritiken. Klagomålen äro icke
från i går. Den Lindmanska
regeringen fick på denna punkt uppbära
åtskilligt klander från vänsterhåll.
Självfallet drabbas nu den Staaffska
regeringen av motsvarande kritik. Det är
emellertid påfallande, att
betänkligheter nu framföras icke blott från
högerhåll utan även från radikala och
socialistiska kretsar.
Anmärkningarna ha gällt både kommittéväsendets
omfattning och principerna för
kommittétillsättandet, framför allt
lämpligheten av att som "sakkunniga"
tillkalla riksdagsmän i den
utsträckning, som under senaste året skett.
Naturligtvis kan det med ett visst
fog sägas häremot både att de från
den långa högerregimen hopade
reformuppgifterna nödvändiggöra ett
forcerat utredningsarbete för att
komma i gång med reformarbetet, och att
riksdagsmannaskapet icke gärna kan
vara någon d i s kvalifikationsgrund
för en tilltänkt kommittéledamot, som
i övrigt fyller måttet. Det framgår
emellertid ganska tydligt av det
uppmärksammade uttalande
regeringschefen gjort i frågan, att de anmärkta
sidorna i regeringens kommittépolitik
icke bero på tillfälliga
omständigheter. Den starka parlamentariska
representationen i de utredande
kommittéerna synes ingå som ett väsentligt
moment i den liberala regeringens
parlamentariska sj¾tem; enligt
statsministern föreligger det härvidlag en
medveten strävan från regeringens sida
att betrygga samarbetet mellan
regering och riksdag.
Härmed är problemet åtminstone
riktigt uppställt: frågan gäller
innerst utredningsarbetets
organiserande under ett
parlamentariskt styrelsesätt.
Svensk parlamentarism är tills dato,
utöver de allra grövsta, nära nog
axiomatiska. grundlinjerna, ett
skäligen grumligt begrepp, som tränger till
närmare utformande. Icke är det
parlamentarism blott därmed, att
regeringen är liberal. Här påträffas nu e n
av de dunkla punkterna: kräver
parlamentarismens följdriktiga
genomförande, att beredningsmaskineriet i
någon väsentlig grad lägges i händerna
på parlamentariska kommittéer?
Grundtanken är ju, att den
verkställande makten skall i sin allmänna
politik befinna sig i noggrann
överensstämmelse med folkflertalet, sådant
det finner uttryck i den folkvalda
kammaren. Följer härav den slutsats,
som synes ligga i regeringens
kommittépolitik ?
Skenbart synes det så. En frågas
utgång beror ofta i hög grad på hur den
blivit beredd. Makten över
utredningsarbetet är ostridigt en politisk
maktfaktor av stor betydelse. Om
man nu tillerkänner parlamentet och
närmast dess majoritet det
bestämmande inflytandet vid frågornas
avgörande, vad kan då vara naturligare
än att man för att betrygga den pari»",
mentariska avgöranderätten låter
inflytandet begynna på ett tidigare
stadium, vid det betydelsefulla
utredningsarbetet? Från vår utgångspunkt
förefaller sålunda tills vidare den
parlamentariska kommittén såsom den i
ett parlamentariskt system
lämpligaste.
Problemet är emellertid alltför
komplicerat för att vara löst med denna
enkla formel. Utredningsarbetet är av
en helt annan karaktär än
det vanliga politiska arbetet och
kräver därmed andra kvalifikationer. Ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
