Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT THOMAS: SABOTAGET
365
veta om det socialistiska idealet går
ut på att kompensera med nytt våld
det våld som lönarbetarklassen
undergår.
Nej, tvärtom! Det gäller att i
stället för det ljugande och på makt
grundade arbetsavtalet sätta ett
verkligt avtal om
arbetsvillkoren. Hela fackföreningsaktionen
syftar, genom kollektivavtalen, just fram
till en sådan fri överenskommelse om
arbetsvillkoren. Det individualistiska
sabotaget bibehåller i sin
grunduppfattning det kapitalistiska systemets
påtvungna arbetskontrakt. Det är
först den kollektiva aktionen, det
kollektiva anbudet eller vägran av
arbetskraft, som kan skajDa ett nytt
sakernas tillstånd.
Och på samma sätt gäller, tvärtemot
Pouget, att det icke kan vara
sabotagets individualistiska gärning som
skall höja och omdana ax*betarnas
hjärtan ! Hur är det möjligt att
revolutionära syndikalister, som ha en så stark
känsla för fackföreningens och
strejkens moraliska verkningar, icke märkt
att sabotaget är fullständigt motsatt
detta deras ideal?
Hur är det möjligt att de icke märkt
att sabotaget måste mynna ut i att
krossa arbetarklassens allra
egentligaste vapen, producenternas
organisation? Icke nog med att massor av
arbetare skulle vägra att gå in i
fackföreningarna, icke nog med att de mest
aktiva, de bästa och mest medvetna,
inom kort skulle vara infångade —
själva fackföreningen som sådan skulle så
att säga trängas tillbaka i andra
planet. Sabotagets svårigheter, de flestas
tveksamhet och risken för förräderi,
allt skulle göra att man inom kort
stode inför nödvändigheten att anförtro
sabotaget åt ett litet antal särskilt be-
slutsamma kamrater, vilkas namn
endast skulle vara kända av
fackföreningens ledare. Detta är i grund och
botten också just Eenaults mening, i hans
broschyr: "Fackföreningarna vid
järnvägarna." Den fackliga
organisationen skulle sålunda med var dag
som ginge få allt mindre betydelse.
Arbetarekravens framgång skulle
alltså icke bero av ett större eller
mindre-antal arbetares samlade uppträdande,,
utan av aktiviteten hos en liten
minoritet, som på förhand saboterat
mate-rielen.
Massornas k o 11 e k t i v a
k-t i ön bleve gagnlös. Arbetarkraven
skulle framträda blott i braket från en
maskin, som krossades i skymundan.
Den fackliga organisationen, med allt
den innebär av verklig och
fruktbringande demokrati, skulle glida över till
hemliga sällskap.
Är det icke tvärtom genom strejken
som arbetarklassens nya medvetande
framträder och tar form? Strejken
diskuteras och beslutas för öppen dag,
den nödvändiggör varje arbetares,
medvetna anslutning, den ger envar
hans andel i suveräniteten vid beslutet,
som skall fattas, och visar envar hans.
makt och hans ansvar. Den vädjar till
den allmänna lojaliteten genom att
den manar envar att ge sin mening till
känna, och därigenom kräver den
också ömsesidig tolerans. Den använder
majoritetsbeslut och vänjer därigenom
vid en självålagd disciplin. Den
tvingar icke arbetaren att förstöra sitt
verktyg eller det arbete han
påbe-gynt, och den kan icke segra annat
än om det stora flertalet arbetare går
med om att nedlägga arbetet. Den är
även en nödvändig skola för
propagandan. Strejkagitationen stannar ju f. ö,
icke inom verkstaden, den måste gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
