Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL AUGUST BOLANDER: JOHAN SKJOLDBORO
367
Johan Skjoldborg.
tör TIDEN av CARL AUGUST BOLANDER.
Allt, vad jag visste om honom, var,
att han varit med i "Jydsk stævne",
tidskriften, där Jeppe Aakjær anno
1902 samlat sina jylländare för att
visa asfaltens trötta män, att "Eolf
Krakes män, som över bålet sprang",
ännu levde i Jylland, där John V.
Jensen lättsinnigt överdådigt gjorde upp
"jydernes" räkning med de danska
hjältekonungarna och författare som
Jakob Knudsen, Aakjær, Skjoldborg,
A. C. Andersen, Edvard Egeberg mötte
upp med lyrikern Thöger Larsen och
politikern P. Munch och folkloristerna
H. P. Feilberg och Evald Taug
Kristensen. Och jag visste, att Johan
Skjoldborg liksom Aakjær var en
torparson och bondeskildrare, att hans
land var Vendsyssel, trakterna
däruppe mellan Limfjorden och Skagerack,
och att han var torparnas alldeles
specielle diktare.
Och allt, jag läst av honom, var en
liten dikt, ett ode till torparen:
"Du husmand, som örker den stridige
jord
og vover din arm og din bringe,
som drager kulturens det förste spor
med plovjärnets sölvblanke klinge,
mer ridder du er med din barkede hand
end månge, der pyntes med stjerner og
band
og tripper på bonede golve."
Men så litet jag än kände om honom,
hade jag i alla fall hans bild klar och
tydlig för mig; det var en högväxt,
starklemmad man med vildvuxet hår
och genomträngande fast blick och ett
i rött skiftande skägg på den kraftiga
hakan, en av de män, som en gång i
tiden drogo i västerled och erövrade
England, och som man ännu ofta möter
runt om i Jylland. Naturligtvis måste
han vara en viking, Johan Skjoldborg,
det hörde jag redan på namnet.
Och när jag i den jylländska
småstadstidningen såg, att Johan
Skjoldborg skulle tala en afton i staden över
ämnet: Personlighetsutveckling,
tvekade jag icke ett ögonblick om att honom
måste jag höra. Vem vill icke se en
viking uti dvärgatider?
Och på den annonserade tiden satt
jag bland ett hundratal lugna, trygga
och säkra jylländare i den lilla
hotell-salen .’och väntade. Och då åttaslagen
förklingat, reste sig en man där
framme på den första bänken; jag skulle
kunnat svära på att det var Georg
Brandes, men det var blott realskolans
föreståndare, en av den gamle J. P.
Jacobsens vänner, som hälsade talaren
och överlämnade ordet till honom. Så
blev det tyst; se kunde jag ingenting
därframme vid talarebordet för de
breda ryggarna framför mig, men jag
hörde, att det traditionella
vattenglaset fylldes; så blev det tyst igen, och
genom tystnaden bröt Johan
Skjoldborgs stämma.
Svagt, stilla, mjukt steg den och föll
den, ingenting av vikingens metall,
ingenting av stridstrumpetens klang.
Han ville tala om ett hinder, det
stora hindret, för personlighetens ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
