Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
TIDÉN
veckling; det var fruktan för vad folk
skulle säga, det var den allmänna
meningen, det var tidens härskande anda,
Pers och Påls dogmer. Hans tal var
smyckat med bilder, som han mejslade
och formade ända in i det sista, liksom
ville han aldrig släppa dem ifrån sig,
liksom kunde han icke få dem sköna
nog. Ingenting av det vinande stålet,
som klyver.
Jag böjde mig fram för att se en
skymt av honom, men förgäves.
Han ville visa, hur oförstående
tidsandan alltid var, genom några exempel
från sin egen erfarenhet; han erinrade
sig, hur grundtvigianismen en gång
avfärdades med hån och förakt; han
erinrade sig, hur samma
grundtvigia-nism, en gång vorden tidsanda, icke
ville förstå den radikala
brandesianis-men; och han ser nu, hur överlägset
samma brandesianism, vorden tidens
härskande mode, nu ser ned på den
kämpande socialismen.
Det blev en lucka i åhörarmuren
framför mig; jag såg Skjoldborg. En
liten undersätsig figur med skepparens
rullande rörelser. Hans blå kavaj med
de blanka knapparna påminte också
om skepparen; det var en gammal
styrman, som stod därframme och tittade i
golvet och berättade en historia.
Så tittade han upp. Sokrates’
kranium ! Men ett par mjuka, varma,
drömmande ögon. Jag tänkte på
Ver-laine. Skjoldborg och Verlaine, jag
måste le för mig själv.
Så fantiserade jag en hjälm på den
kala hjässan; jag klädde av den satta
figuren skepparkavajen och stack
honom i brynja och pansar; jag satte
ett svärd i handen på honom. Och
återigen log jag.
Nu ville han tala om ett medel till
personlighetens utveckling. Det var
troheten i arbetet; det kom icke an på
om man gick bak en plog och plöjde
en fåra eller satt vid sitt skrivbord och
skrev, det enda, det kom an på, var
att vara trogen i sitt arbete. Trogen
i kampen, vad sedan, om man segrade
eller föll! Kampen för kampens skull!
Han stod icke spänstig och rak som
en ung viking och sprutade gnistor
och kastade stolt med lejonmanen; det
var en liten böjd, kal hjässa, som
famlade klumpigt omkring med händerna
och grep bilder ur luften. Men ögonen
glänste.
Min vän Johan Skjoldborg, nu har
jag dig. Du var med i de gamla
bondehärarna, som tågade ut med yxor och
spjut för att kämpa för friheten. Du
var med som spelman i bondehären’,
Johan Skjoldborg.
II.
Det är en fundamental olikhet
mellan Jeppe Aakjær och Johan
Skjold-borg, så jylländare och torparsöner
de båda än äro. Den kan formuleras
så: Aakjær blev filosofie kandidaten,
Skjoldborg blev skolläraren. Aakjær
är den mera litterära av de- två — jag
säger icke den konstnärligare; där
är mera av det estetiskt flytande hos
honom, och hans torparskildringar bli
gärna endast och allenast
svartmålningar och anklagelseskrifter av rent
negativ art. Skjoldborg däremot är
dogmatikern; och överallt predikar
han sin dogm om viljans kraft, "den
bærende viljes vægt", hans
torparskildringar bli överallt skildringar av
stridsmän, som sätta en- vilja av stål
mot livets styvmoderliga hårdhet och
girighet.
De möta oss, dessa kämpar i vadmal
och träsko, redan från första stunden
i hans diktning, redan i debutboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
