Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL AUGUST BOLANDER i JOHAN SK/OLDBORG 369
"I Skyggen", som den 30-årige
skolläraren Johan Skjoldborg kände sig
tvungen att skriva, vid en ålder, då
köpenhamnslitteratören redan hunnit
skriva sitt tjog böcker och återgått till
ett mera lönande affärsliv. Där är
slitaren Ole och hans hustru Maren, som
kämpa hårt och segt för att ha sin
egen fattiga stuga ute i sanden. Där
är den gamla Birte Vibe i den lilla
hedstugan med den alltid
igenbommade dörren, vars hela liv är en
oavbruten kamp för att icke komma på
fattighuset. Där är Jens Röde, som går
i hemmagjorda träskor och spelar på
sin hemmagjorda fiol och bygger sin
stuga själv, då hantverkarna icke
komma den dag de lovat och han först gått
några dagar och tittat på timret och
stenarna; han har huvudet fullt av de
galnaste uppfinnaridéer, som folk
grina och förarga sig över, som nu idén
med vindplogen, men för de idéerna
kämpar han till det sista och säljer
hellre sin ko och den egna stugan, än
han ger tappt. Där är också gamle
Döve-Anders, som stått hela sitt liv
i smedjan och tittat upp på
Ravn-strups backar och drömt om att en
gång få plantera granar där, men
aldrig haft tid till att lämna hammaren
för all den välsignade barnskaran;
men när barnen själva tjäna sitt bröd,
tar den gamle Anders itu med arbetet,
och då han går på 70-talet, kan han
också se pastor Petersen och
prästgårdsfröknarna dricka sitt kaffe i
Döve-Anders grandunge.
Och där är slitaren Jens Brun, som
efter åratals strider måste ge upp här
hemma; men han skall börja på nytt
i Amerika, och han vet, att en dag
kommer han hem till en egen stuga
ute i klitterna.
Små och namnlösa kämpar allesam-
mans, som vandraren går om på
vägarna utan att skänka en blick, på sin
höjd ett medömkans ögonkast. Inga
stora och höga mål, som de kämpa för,
för det mesta bara den första och
enklaste av de mänskliga rättigheterna,
rättigheten att leva, som tills dato
åtminstone blivit på papperet erkänd.
Men kamp som kamp, bara den är
trofast. Vad betyder väl målet! Då Ole
har nått, vad han kämpade for, och
står som segrare, då smälter det
alltsammans tillhopa, det var ingenting,
och först då havet hotar hans stuga
och han åter har något att kämpa med,
lever han på nytt. Kampen för
kampens skull! Johan Skjolclborg
stannar på vägen och blickar länge
och varmt efter den böjda ryggen och
den tunga, fasta, betänksamma
gången.
Och han samlar alla de små
kämparna samman i en enda gestalt, och han
ger i "En stridsmand" den stridande
torparen hans epos. Det är hjältedikt,
klassiskt enkel och skön, denna dikt
om den unge torparen Sören Bränder,
som sätter sin fot så fast i marken,
som tvivlade han icke ett ögonblick pä
att kunna betvinga den, med
ungdomens käcka spännkraft i hållningen
och livsmodets friska takt uti gången,
en natur mäktigare än heden. Som
mognar till man under hård och blodig
kamp med naturens karghet, med
människors slöa dumhet och elaka
oförstånd, med tvivlets och hopplöshetens
viskande röster. Och som till slut
sätter sina båda drömmar igenom,
granhäcken, som skyddar hans åker mot
sandstormarna, och skolan, som skall
hjälpa hans barn till en
människovär-digare tillvaro, tills han gammal och
grå ligger i sin säng och väntar på
den stora flyttningsdagen — "ty vi
Tiden, n:r 12, 1912
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
