Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
TIDEN
äro i grunden tjänstefolk
allesamman" — och han dör med orden och
vissheten: "Den som vill något, han
kan något!". Det gamla
uppfinnargeniet Jens Röde slutade i andligt
mörker, och gamle Döve-Anders
fördärvade till sist sin högra hand och kom
på fattighuset. Men Sören Bränder
måste segra; han är inte en vilja bara,
det är tusende viljor, en hel kämpande
klass’ tusen viljor, som brinna i
honom.
Men ännu har denna klass icke
börjat vakna och sluta upp led vid led;
Sören Bränder är ännu den ensamme
kämpen, den första lärkan, som varslar
om sommaren. Den unge Jörgen i
"Kragehuset" har redan något
bakom sig, folkhögskolan; han har
folkhögskoleföreståndarens porträtt på sin
vägg med cle varma uppmuntrande
ögonen och sångboken i sin kista. Och
tvivlet, viskar aldrig så starkt i hans
öron, om den än är nog så hård, hans
kamp med den gamla
slitaregenerationen, med den gamle Anders Krage,
i vars hus det icke finnes annat tryckt
än psalmboken och en gammal
konfirmationsvers, med Jens Rön, som svär
och förbannar sig på att "et är
luk-sus, et andet er Denneme praksus,"
och vad allt de heta, de gamla sutarna.
Hela raden av gamla försiktiga
småbönder, som ingenting vilja lära och
ingenting förstå, tills cle en dag se sin
gamla frihet hotad av Bstrups
provisorium och de börja ana, att någonting
måste göras, att det kanske icke bara
är rena vansinnet, det där
Holger-danskeriet, och de samlas kring Jörgen
som ledaren och börja öva sig i
skjutning och sång. Det var icke långt
ifrån, att något hände i Danmark den
gången, man får ett starkt intryck
därav i "Kragehuset" Och man be-
höver bara gå till vilken gammal
jyl-ländare som helst för att få bekräftat,
hur starkt hatet den gången var här i
Jylland, och hur man gick omkring
och fingrade på bösshanarna. Hade
bara ledare funnits, hade säkert andra
ting hänt än den fjollige typografens
kula mot Estrups knapp.
III.
Som alla livs- och viljetroende har
Johan Skjoldborg en stark känsla av
livets egen skapande kraft och av
idéernas växt. Det blir icke för honom,
som för Österlandets grubblande
pessimist, släkt efter släkt, som somnar vid
väven, medan skytteln evigt går och
går; nej, det är släkt i kamp med släkt
för evigt friare växande och vidare
famnande idéer. Och överallt i hans
diktning brusar den starka rytmen av
denna generationernas och idéernas
strid.
Hans roman "Bjerregaarden" blir
ingenting annat än historien om tre
generationer och strömningar.
Där går den gamla
grundtvigianis-men omkring i Gammel-Jens, gamle
far på gården, som alltid har en visa
på läpparna. En gång i tiden beledd,
bekämpad, föraktad, har den redan
varit vid makten och går nu på
undantag och ser på sonen, den avlat,
bonderealismen, den andelsslakteri-,
andelsmejeri-, politikdrivande maktägande
bonden, representerad av Kraen
Bjerre, bonden på Bjerregården. Och
den förstår icke den nya, underliga
centrifugtiden. "Ni sjunger icke mera,
ni räknar", säger Gammel-Jens. "Ni
köper Munkedalshingstar och
Laure-kor och sysslar med agrariska tavlor
och kontrolltabeller, men löna
lärarinnor vill ni icke". Men i grunden kan
han icke låta bli att beundra den myn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
