Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL AUGUST BOLANDER: JOHAN SKJOLDBORG 371
dige säkre Kraen, som petar
herrgårds-män i kommunalnämnden och åker in
i självaste riksdagen, och vänligt
överseende ler Kraen Bjerre åt den gamle
och hans idéer, och trygg och säker
•sitter han på kommunalstämman med
klubban i handen. ’’Nu är det vi som
ha makten!"
Dock kan det hända någon gång, då
han sitter ensam på sitt rum och
summerat ned alla siffrorna, att hans
panna lägger sig i veck. och han stirrar
undrande framför sig. Det är sönerna,
som han icke kan begripa sig på,
varken den äldste, Sven, vars teologiska
studier kostat nog så mycket pengar,
men som icke generar sig att en
vacker dag förklara, att han icke kan bli
präst, ty han tror icke, eller ung-Jens,
han, som en gång skall sköta hans
gård, och som, fast han gått hemma
under faderns ögon, också han en dag
förklarar, att han icke tror, och att
han icke vill gå till skrift. Det är
brandesianismens och radikalismens
idé, som redan väntar på att taga
makten.
Och i "Gyldholm",
herrgårdstorparnas roman, bryter en ännu yngre idé in
i striden; det är socialismen. Och blir
också den djärve Per Holt denna
gången vräkt ifrån gården, har han icke
tappat modet; han går bara till en
annan gård oeh predikar. Och han vet
så säkert, att hans idéer ännu en gång
skola gästa Gyldholms herrgård. Men
kamp skall där till.
Och -kampen är välsignelsen. Det är
den, som bär idén; så länge ännu målet
är fjärran, så länge idén ännu strider,
så länge lever den. Med segern kommer
ålderdomen och förgängelsen.
Nå, än nederlaget? Kämpen, som
kastar sitt svärd under striden, som
ger upp kampen oeh hellre lever livet
på fångkost, än han offrar sitt blod.
Nederlaget under de stora, mörka,
okända makterna!
Det är många nog, som predika det,
som leva och dö i tro på nederlaget.
Men Johan Skjoldborg tror på kampen
och på viljans makt. Och den tron har
han hämtat ur något så obetydligt och
föraktat som den danska
torparerörel-sen. Den tron har han vunnit bland
sutarna uppe bland Vendsyssels
sandbackar.
Han kan inte glömma far sin, den
lille fattige torparen och skomakaren
uppe i Öslösbyn, som satte sig i sinnet
att hans Johan skulle bli något bättre,
än han själv kunnat bringa det till.
Och då den 16-årige Johan en gång på
70-talet sjuk kommer hem från sin
springpojkskondition i Ribe, är det den
lille torparen, som beslutar, att nu
skall sonen hans studera till skollärare.
Pengar, ja, det fanns inga; men
gubben kliver med ett par splitternya
stövlar bort till Hjardemål klit och
kommer tillbaka utan dem och med en
fiol i stället, som den blivande
klockarn skall ha att öva sig på. Och
pengar till seminarievistelsen vet han
också råd för; han startar ett aktiebolag,
där grannarna runt om i byn få teckna
aktier i Johans framtid, mot en liten
livförsäkring som säkerhet. Och det
går, men så tvivlar icke heller den lille
skomakaren på att det skall gå.
Och kom inte sedan oeh säg till
Johan Skjoldborg, att hans torpare icke
finnas, att hans Sören Bränder bara är
en idealfigur, som aldrig satt sin fot
i jorden. Kom inte och säg, att
Aakjaers torpare är den rätta, han med
den trötta blicken, som knyter näven
mot ödet och böjer ryggen och tar sig
en tröstare i literbuteljen. Kanske är
han den vanligaste, kanske finns det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
