Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
TIDEN
100 av hans slag mot en Sören Bränder,
men vad bryr sig Skjoldborg om de
100, bara det finnes en enda Sören,
som känner "evnernas födselve og
viljens bittre vande". Låt gå, att
nederlaget är det vanligaste. Men han, som
tågar som speleman med bondehären,
då den drager ut i striden, inte kan
han sjunga om nederlaget. Om segern
måste han sjunga, av sina fulla lungors
kraft måste han sjunga om segern.
Man måste tro på segern för att
kunna vilja den. Och den som bara vill
den, han har redan vunnit den. "Den
bærende viljes vægt."
IV.
Men Johan Skjoldborg vet, att det
icke bara är marscher och kampsånger
hans stridsmän behöva. Oeh under
rasterna, mellan striderna, sitter han
ibland dem; han har tagit sin gamla
älskade fiol fram ur fodralet, och hans
händer darra av spelmansglädje, då
han smeker den. Det är hos
Skjoldborg något av den gamle spelmannens
religiösa kärlek till sin konst; en
gudstjänst är den och en helgedom. Och
han spelar.
Gryningens stillhet spelar han,
gavlarnas otydliga konturer i det svaga
ljuset, de vita murarnas bleka glans,
lerväggarnas gråa och torvtakens
mörka toner, som smälta samman.
Middagstimmens stillhet spelar han;
luften, som dallrar av värme över
gårdsplanen, de dåsande djuren, solen,
som flyter genom stallfönstren och
leker runt om i vinklar och vrår.
Skymningens stillhet; luckorna, som
gapa svarta och spöklika på väggarna,
de stilla träden, tystnaden i stugan,
lampglaset, som sjuder, den heta
ugnen, som ångar, uret, som går och går
för de tunga loden.
Och nattens stillhet spelar han,
mossvattnet mellan torvväggarna
speglande månskäran, de svarta
läderlapparna, gårdshundarnas skall uti
fjärran. Naturens tystnad och ro spelar
Johan Skjoldborg helst mellan dagens
stridssånger om människosjälars
stormar.
Så stannar hans stråke och fiolen
sjunker ned i hans knä. Och de
lyssnande kämparna skingras till kvällens
id, snart flamma lägereldarna muntert
i skymningen. Då tar Skjoldborg sin
fiol under armen och smyger ensam
över fälten, bort ifrån lägereldarnas
glam. Vid den lilla svarta bäcken
under hängpilarna stannar han; fjärran
brusar svagt och dämpat lägrets sorl,
men han hör det icke. Sakta stryker
stråken över strängarna.
Det blir "Sara, en
Kærlighedshisto-rie". En av de skönaste
kärlekshistorier, jag känner i litteraturen, ett
verk sådant endast de gamla mästarna
skrevo, de som arbetade på knä oeh
med tårar i ögonen. Ett enkelt och
utslitet tema, historien om den unga
tor-parflickan, som tjänar på storbondens
gård oeh älskar storbondens son oeh
sparkas ut med barnet under bröstet
och föder det därute vid märgelgraven
och förtvivlad dränker det. Men den
gamla historien om Pilehus-torparens
rödhåriga Sara, med ungdomens hela
friskhet och solfröjd i kroppen och
vårblommans renhet i ögonen, som
offrar sin- unga varma kärlek, historien
om hennes korta kärlekslycka,
snöbollskriget oeh den första kyssen,
danserna och den första kärleksnatten, blir
under Johan Skjoldborgs hand ett verk
av den sprödaste och finaste konst,
ett av dessa poem, som man icke vågar
läsa högt av fruktan att oskära det
med de hårda ljuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
