Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tagom bladet från munnen, säger
författaren vidare, och talom Frihetens
sanna odödliga språk.
Friheten existerar ej för det första
där man kan göra inkräktningar på
den allmänna äganderätten och för det
andra där man kan transportera på
barn eller arvtagare sin förvärvning
och därigenom i födseln göra barn
genast till herrar eller sätta dem i stånd
att utan eget arbete leva. Det kan icke
vara tal om att såra egendomsrätten
eller störta det evigt billiga, att var
och en bör ostört äga vad han själv
förvärvat. Men det bör sägas ifrån
att om människorna tillåtas att genom
arv äga vad andra arbetat sig till, så
införes makt och med en sådan makt
tyranni.
Det allmänna bör vara allas moder
och alla barn vara statens. Alla barn
böra få sådan uppfostran som
utvecklar deras inbördes böjelser och
förmögenheter. Men allt arv bör tillfalla
staten och därav bör icke tillkomma
vart barn mera än så mycket jord,
envar kan sköta med därtill nödigt
inventarium, eller ock hus och tomt efter
det näringsyrke barnet väljer. Var
och en människa kan då i ett sådant
samhälle med sitt eget arbete bli rik
för sin egen del och sitt eget njutande
utan att skada friheten som fordrar,
att ingen födes rikare än den andre.
Den Allmänna Modern bör utstyra alla
sina barn lika.
• Sådana tycker nu Leyonankar, att
grundprinciperna för en fri stat och
fria medborgare böra vara. Han
företar sig nu att granska, i vilken mån
franska revolutionen i sitt verk tagit
hänsyn till dessa grundsanningar.
Granskningens resultat blir, att
revolutionen i hög grad syndat mot dem.
Den har utdömt skuggan, nämligen tit-
lar och ärftligt adelsskap, men
däremot lämnat kroppen oberörd, nämligen
rättigheten att få bli
jordagodsägare-av hela landskap och ägare av hela
städer, om man kan därtill skrapa
ihop nog penningar, varigenom den
verkliga jordbrukaren och verkliga
husbeboaren blir ägarens slav och
skat-tedragare. Och denna ”motnaturliga”
inkräktning tillåta de ännu bli
ärftlig och få transporteras på barn och
barnbarn.
De vilja icke ha en allmän konung
som möjligen kunde styra de små
tyrannernas tryckande välde, men de
låta fritt det olidliga oket, nämligen
penningväldet.
De utdöma allt anseende, som
födsel och tjänster förr givit, och lämna
penningeanseendet ostört.
De taxera människornas egenskaper
oeh förtjänster endast genom att
fråga : huru mycket äger den människan ?
De köpa sig tjänare som boskap och
värdera människor som en
handelsvara efter det låga pris, som
pennin-getvånget, stipulerat.
”Bedragna mänsklighet! Hur kan
du kalla sådant Frihet!” i det utropet
sammanfattar Leyonankar sitt
slutomdöme om den franska revolutionen.
Han avslutar så sin uppsats med en
varm och känslig appell till ”den ädla
medborgerligheten” att besinna den
sanningen, att när en lem lider, så
lider kroppen, och när en lem
är lycklig, så ökas ock alla de andra
lemmarnas njutning. Han uppmanar
alla verkliga medborgare att i eget
intresse känna sitt samband, sin
samhörighet med alla andra människor. Den
som försakar det inskränkta egna, det
falska ägandet, får sin egen njutning
vidgad och blir njutare av allt.
Fåfängt, ja evigt fåfängt arbetar man på
Frihet och Lycka, så länge man
tillåtit enskilda inkräktare den rätten som
endast tillhör det allmänna, det hela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
