Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egna arbetet är onaturlig. Arbetet bör
vara efter vars och ens förmåga och
drift. Arbetets instrument, avkastning
och vila bör vara efter behov, arbetet
själv alltså ett nöje! Se där summan
av Leyonankars upphöjda åskådning
om arbetet. Han skiljer icke — som
kapitalismens samhälle gör — arbetet
från dess instrument, från dess fulla
avkastning, från njutningen och från
vilan. Han syftar till ett sådant
samhälle, som till skillnad från
kapitalismens ger åt alla samma ekonomiska
utgångspunkt och genom uppfostran
samma möjligheter i arbetets
tävlings-kamp. Han vill i olikhet med
kapitalismens samhälle förvandla arbetet
från ett slaveri till en ära, ett nöje och
ott livsuppehälle. Konsekvensen av
den åskådningen är den nutida
socialdemokratins: Arbetets frukter åt dem
som arbeta.
En överraskande klart kritisk,
socialdemokratisk blick lägger Leyonankar
i dagen i sin syn på den franska
revolutionen, som icke är mer än till
hälften genomlevd, då hans uppsats i
slutet på 1792 inflyter i Patrioten. När
vi lyssna till hans summariskt
framställda tankar om den pågående
världshändelsen, är det som om vi höra en
röst från det samtida lidande och
undanknuffade proletariatet — t. ex.
Grachus Babeuf — och icke en
kon-teramiral, som representerar
överklassen. Eller också en nutida
socialdemokrat, som har lättare att med det
historiska perspektivets hjälp klart
skönja de utvecklingslinjer, som
stridens buller och damm gärna döljer för
de kämpande eller åsyna vittnena.
Samtidens radikala framstegsman falla
i vanliga fall offer för den villfarelsen,
att franska revolutionen, detta
världs-drama, då borgarklassen, kapitalets
män, med undanpetande av feodaladeln
tränger fram till makten, betecknar ett
slutligt frigörande av alla
medborgar-lager, då ju i stället verkliga
förhållandet är det, att de redan nu talrika
samhällselement, som bilda
grundvalen för det kommande fjärde ståndet,
proletariatets samhällsklass,
fortfarande måste’ stå rättslösa och maktlösa
utanför det borgarklassens
klassamhälle, som de själva varit med att resa
på det grusade feodalsamhällets ruiner.
Proletärernas trasiga, hungrande
skaror skymta överallt i den franska
revolutionens historia. De äro
bourgeoi-sins murbräcka vid raserande av det
feodala tyranniets fästen. När vägen
till makten och rikedomen ligger
banad och öppen för bourgeoisin, trängas
de proletära elementen undan. Den
borgerliga revolutionen gör, vad
kungadömet ej gjort — stryper arbetarnas
föreningsrätt. Kapitalet är ju tredje
ståndets livskraft. Ingenting är
därför mera rimligt än att den segrande
klassen lämnar, såsom Leyonankar
säger, penningeväldets olidliga ok fritt,
sedan adelsväldet i grund krossats.
Det är ju borgarrevolutionens
historiska uppgift att •— för att återigen
välja Leyonankars ord — utdöma
titlarnas och det ärvtliga adelsskapets
skugga, men att frigöra kroppen,
jordens och penningens anhopning och
ärftlighet. Därför tillvaratog
borgarklassen på det mest hänsynslösa sätt
sina egna klassintressen. Det är
beundransvärt, att Leyonankar, innan
revolutionens innehåll klart kristalliserat
ut sig, inser dess begränsning, även om
han ej klart skönjer klasskampen,
klyftan mellan tredje och fjärde
ståndet.
Leyonankars revolutionskritik
inbjuder oss osökt till jämförelse med
den kritik, som en annan av
Patriotens medarbetare, Thomas Thorild, ett
par år senare utövar genom sin
förutnämnda bok: ”Rätt eller alla
samhällens eviga lag”. Vem som var djupast
och klarast kan det icke vara tu tal
om. Det är Leyonankar. Trots en
avgjord utveckling når aldrig Thorild i
sin allmänna samhällsåskådning så
djupt ned till en fast åskådning om de
ekonomiska faktorernas grundläggan-
" ’ * p ’;•{ • v
de betydelse och om den politiska och
Tiden n:r 1, 1913
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
