Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sikt undvikit att blanda in den så
kallade principfrågan om
socialdemokrater över huvud böra reflektera på
sam-regering med ett borgerligt parti”.
För denna avvisande hållning få vi
ännu uppbära ständiga förebråelser av
parlamentarismens mest principfasta
anhängare inom annat läger. ”Makt
och ansvar måste följas åt”, heter det,
”om inte demokrati och
parlamentarism skola urarta till en ren
vrångbild.” Ja, vore det så, att vårt
avböjande innebar ett verkligt ej blott
ett formellt och skenbart hinder för
parlamentarismens genomförande, då
måste det medges, att vårt parti stått
i vägen för samhällsutvecklingen på
denna punkt genom sitt avslag. För
min del kan jag icke finna, att
förebråelsen är alldeles befogad. Det
medges gärna, att den ideala
lösningen av problemet, schematiskt sett,
och med hänsyn till ett formellt
uppfyllande av parlamentarismens
fordringar uppstår, då majoriteten,
oavsett hur många partier densamma
utgör, låter alla sina meningsriktningar
företrädas inom regeringen. Men kan
man bevisa, att detta under alla
förhållanden vore det riktiga? Kan det
icke snarare hända, att under vissa
omständigheter ett mycket reellt
hinder för ”folkviljans förverkligande”,
som parlamentarismen skall
möjliggöra, uppstår, för den händelse i n o m
regeringen stridiga åsikter starkt
förlama styrelsens effektivitet, och
”folkrepresentationens förtroende” till
densamma därigenom försvagas?
Parlamentarismen, tillämpad på sådant sätt,
bleve således skadad i stället för
gagnad av experimentet.
Enligt min redan tidigare uttalade
mening var situationen i oktober 1911
just sådan. Det hade icke varit något
reellt gagn för den parlamentariska
utvecklingen, om vi då hade inträtt
i regeringen. Den intima
medansvarighet, som därav blivit följden, skulle
ha framkallat oupphörliga
granskningar av regeringens handlingar från
resp. partiers sida och motsättningar
rörande detaljspörsmål,vilka icke böra
förtynga en regerings verksamhet.
Därigenom, att det liberala partiet får
regera ensamt, ökas styrelsens
rörelsefrihet. Regeringen behöver icke på
samma sätt ta hänsyn till det andra
partiet i dagens småfrågor utan endast
beträffande de större, vilka från
endera parten tillmätas politisk vikt. En
så tillämpad parlamentarism ger
regeringen vederbörlig initiativkraft och
självständighet på samma gång som
garanti kan förefinnas att uti
huvudsakliga spörsmål ”folkviljans
förverkligande” bör kunna uppnås.
En blick på förhållandena, som de
verkligen äro, visar för övrigt hur
hopplöst det skulle ha varit att vid den
situation, som förelåg på hösten 1911,
sammanföra liberaler oeh
socialdemokrater i regeringskonselj: Också
inom det liberala partiet torde man
numer ha börjat inse, att förutvarande
högermän, såsom hrr Pettersson i
På-boda och Petrén knappast kunde
deltaga med socialdemokrater i enhetligt
utövande av statsstyrelsen. Man
invänder kanhända, att den liberala
högerfalangen icke skulle ha
representerats, om socialdemokraterna deltagit,
varför samarbetet inom regeringen i
så fall kunnat försiggå lättare än man
tror, men skulle en så sammansatt
re-gering i viktiga frågor ha kunnat
påräkna fullt tillräcklig majoritet? Det
torde vara synnerligen ovisst.
Tar man hänsyn till föreliggande
fakta, var det följaktligen klokt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
