Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lösa den första parlamentariska
uppgiften på det sätt, att liberala
samlingspartiet. ensamt övertog
regeringen, men den andr a uppgiften —
det parlamentariska samarbetet
mellan regeringen och
andra-kammar-majoriteten återstår.
Alldeles oberoende av om båda
majoritetspartierna äro företrädda
i regeringen eller ej, gäller det,
”att varje regering, som skall
förmå uträtta något, måste kunna
räkna på majoritet i de
gemensamma voteringarna i fråga om de
framställningar, vid vilka den lägger en
politisk huvudvikt. Men för en
parlamentarisk vänsteruppfattning är detta
icke nog. Därutöver kräves att
regeringen också i sin allmänna politik
kan räkna på stöd av majoriteten i
andra kammaren såsom
representationens direkt folkvalda del” (D. N. 2
febr. 1913). Förutsättningen härför
är givetvis, att regeringen själ v
finner det angeläget att utröna, huruvida
den uti ”de stora frågor, som
bestämma politikens huvudriktning”, har att
påräkna stöd från hela majoriteten
eller ej, samt att regeringen icke utan
att avgiva tillfyllestgörande
förklaring handlar i direkt strid mot
majoritetens uppfattning i dessa frågor.
Även om den genom ett mer
oberoende uppträdande skulle anses
representera handlingskraft och
självständighet, komme händelserna snart att visa
den gräns, som ej kan överskridas,
utan att maktutövningen blir
ödesdiger för regeringen själv, om den vill
vara sina parlamentariska principer
trogen. Regeringen bör således icke
handla utan känning med de partier,
varpå dess avgörande stöder sig, när
det gäller viktiga politiska ärenden.
Detta ligger i dess eget välförstådda
intresse. Jag erinrar exempelvis om
behandlingen av understödslagen vid
1912 års riksdag. Skulle förbindelsen
med majoriteten slappna, förlorar
regeringen nämligen i
parlamentarisk styrka och grundvalen för dess
maktställning blir osäker. Det vore
en farlig missuppfattning, om man
hyste den föreställningen, att
regeringens ”självständighet” och ”styrka”
gradmätes efter dess förmåga att
handla oberoende av andra kammarens
majoritet. Någon generell regel kan
naturligtvis icke uppdragas för vad
som i detta avseende är för landet
nyttigt. Först genom långvarig praxis
torde man vinna tillräcklig erfarenhet
därom, och det tillhör regerandets
konst att utfylla den befintliga
marginalen. Så mycket viktigare är det
då, att följa hur densamma utvecklar
sig. Angelägnast är likväl att en
praxis överhuvud uppkommer.
Hur är det nu? På vad sätt har
den liberala regeringen sökt lösa
denna sida av parlamentarismens
problem?
1 början såg det ut som om praxis
skulle utvecklas normalt och
”beträffande själva utgångspunkterna för
den nya kursen”, undvikande av
”ömtåliga punkter, vilka borde på
förhand om möjligt utjämnas”, i fråga
om personvalet vid regeringsbildandet,
första kammarens upplösning och
antagandet av Frisinnade
landsförenin-gens program som regeringsprogram,
får man väl antaga att ”visshet 0111
stöd från båda de partier, vilka
tillsammans bilda den blivande
vänster-majoriteten,” vunnits. Senare har
regeringen, såvitt jag erinrar mig, bara
vid ett par tillfällen, i det ena fallet
på tillskyndan av en ledande liberal
utanför densamma, i förväg utrönt vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
