Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na förändring av regeringens hållning
återspeglats i förstorad skala. Längst
har Handelstidningen, som anses stå
statsministern nära, avvikit från den
tidigare proklamerade
andrakammar-parlamentarismen. Man hör en
genklang från Boströms och
riksdisponen-tens dagar. Regeringen skall vara ”en
riksstyrelse”, heter det, ”som står i
gott samarbete med riksdagen, men
aldrig blir en riksdagsregering, utan
förblir riksregering, stödd närmast på
riksdagsmajoriteten, men med djupa
rötter ned i folket självt”. Det är
med dylika uttalanden hr
Bethman-Hollweg uppbygger den tyska
allmänheten för att förklara, varför
rikskanslern icke bör regera
parlamentariskt.
Stockholms-Tidningen gör intet
försök att stärka den
andrakammarparla-mentarism, som är liberalernas
främsta programpunkt. Den konstaterar
söm ett faktum, att ”regeringens
ställning kan i denna stund allvarligt hotas
endast därigenom, att den förlorar
det egna partiets förtroende”. Så
kan möjligen St.-T. resonera, men inte
en regering, vilken under sista
valstriden fört
andrakammarpaiiamentaris-men såsom vapenmärke. Den
nuvarande regeringen har också, åtminstone
i sina första dagar, ansett, att dess
tillvaro måste byggas på något mer än
förtroendet hos de 102 liberalerna i
andra kammaren jämte deras
meningsfränders i den första. Skulle St.-T :s
åskådning vara ett, uttryck för gängse
meningar i regeringskretsen, ger detta
ytterligare en bekräftelse på
farhågan, att man börjar lossa på de
besvärande band ett troget följande av
egna principer i detta fall
oundgängligen innebär.
Under den pressdiskussion, som hit-
tills förts, har man endast i ringa mån
från liberalt håll velat dryfta frågan
om de förpliktelser, en regering, vilken
häA^dar andrakammarparlamentarism,
ikläder sig gentemot
majoritetspartierna. Det har nästan sett ut som om
man ansåg parlamentarismen fix och
färdig endast därför, att en liberal
regering kommit till makten. Ordet
”regeringsparlamentarism” har också
formats av sig själv. Partierna hade
bara att lyda regeringens vink.
Del-är naturligt, att liberalerna förbisett
eller blundat för att regeringen har
vissa åtaganden att fjdla, men de
måste bringas ur den föreställningen, att
sådana verkligen saknas. Liksom
konungamakten förr i världen
småningom intvingades uti
konstitutiona-lismens tröja, så måste den liberala
regeringen nu undan för undan förmås
att anpassa sig efter parlamentariska
grundsatser. Detta behöver det
liberala partiet klargöra för sig, annars
hindrar det en sund utveckling av
statsskicket.
Emellertid är det lika sant, att
förhållandet mellan regeringen och
majoritetspartierna icke kan ensidigt
ok-trojeras. Även de sistnämnda ha sina
plikter att fylla. Här är den för oss
ömtåliga punkten, och om dess tillvaro
få vi ständiga påminnelser. Det är
fördenskull skäl uti att söka klargöra
saken.
Under parlamentarismens tidigare
skede, då regeringen hade ett enda
parti att stödja sig på, var det ingen
svårighet för detta att finna sig
tillrätta. Partiet följde sin ledning som
förut, sedan den övertagit
regeringsbestyren. De nutida förhållandena
med sammansatta majoriteter inveckla
saken däremot, och i det avseendet
torde man kunna instämma med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
