Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stad, som likväl offrar icke mindre än
något över 130 kr. årligen pr
folk-skolebarn förutom statens bidrag. Om
Västerbottens län skulle följa
Stockholms exempel i detta fall, bleve
kostnaden omkr. 25 kr. pr inkomsthundra
■eller mer än 30 gånger så stor som
i Stockholm. Eller, om man vänder
om förhållandet oeh utdebiterar lika
mycket pr inkomsthundra i Stockholm
för skolväsendet som i Västerbottens
län eller 3,80 pr inkomsthundra, så
.skulle Stockholms skolskatt gå till
16,061,827 kr. i st. f. 3,624,343 för år
1910. Beräkningarna gjorda efter
inkomst- och
förmögenhetsskatteförord-ningen.
Ett annat exempel, nu från södra
.Sverge! I Blekinge läns
landsbygd går kostnaden för
folkskoleväsendet f. n. till något över 4 kr. pr
inkomsthundra, fastän skoldistriktens
uppoffringar i medeltal endast utgöra
17 kr. pr skolpliktigt barn. För att
göra denna landsbygds barn
likställda med städernas i fråga om det
allmännas offer kräves en ökad utdeb.
av 60 kr. pr skolbarn eller 1,189,3»0
kr., vilket tillsammans med vad som
redan offras stiger till 1,528,553 =
18,3 kr. pr inkomsthundra.
Lika stor som ojämnheten i
skol-kostnadernas fördelning efter
barnantal och ekonomisk bärkraft är mellan
landsbygd och städer, lika, om ej
större, är ojämnheten mellan
landsbygdskommunerna inbördes. Av den
utredning, som framlades för 1912 års
riksdag angående skatteutjämningen
på landsbygden framgår att år 1909
hade 41 landskommuner en
utdebitering av över 7 kr. pr b e v. - k r.,
medan 53 kommuner icke behövde
uttaxera mer än 1 k r o n a eller
därunder för folkskolan.
Med dessa exempel för ögonen torde
utan vidare bli klart, att de
nuvarande grunderna för skolkostnadernas
fördelning äro orimliga och göra det
helt enkelt till en ekonomisk omöjlig-
het att ordna skolväsendet på
rationellt sätt. Ingen kan på allvar
kräva, att Blekinge, Västerbottens,
Jämtlands m. fl. läns landsbygdsdistrikt
skola tre- eller fyrdubbla de redan
alltför betungande skolskatterna. Ty
det vore att begära en orimlighet.
Stockholms stad skulle helt visst
reagera fruktansvärt, om det skulle
sättas i fråga en utdebitering för
folkskolan av 4 kr. pr inkomsthundra,
eller s a m m a utdebitering, som sedan
åratal burits flerstädes på
landsbygden. Men tänk då på, huru det skulle
gå, om man skulle begära denna skatt
fyrdubblad! Då skulle man få höra
ett ramaskri över alla gränser.
Vad är då att göra?
Såsom svar härpå må först sägas,
att här i landet oeh säkerligen även i
de flesta andra s. k. kulturländer
måste en ekonomisk reform gå före
alla andra skolreformer. Det är
varken särskild överstyrelse för
folkskolan, förbättrad inspektion eller
omorganiserade seminarier, som våra barn
i första rummet ha rätt att kräva,
huru viktiga och betydelsefulla dessa
reformkrav än kunna vara, utan det
är flera och bättre skolor.
Säkert är, att föga vinnes med vilka
reformer som helst uppifrån, om
ej den ekonomiska grunden bygges
solid och tillräckligt bred. Och av det
föregående framgår, att detta icke kan
vinnas utan en omläggning av
grunderna för
barndomsskolornas ekonomiska
resurser. Samhället måste ta hand
om kostnaderna för folkskolorna på
ett helt annat sätt än hittills. De måste
överflyttas från kommunerna till
staten. Endast härigenom kunna de
jämnt fördelas efter bärkraften och
alla landets barn beredas samma möj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
