Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på grund av de bristfälliga
kommunikationerna ägnade sig för export. Oeh
bondejorden kom på så sätt i allt
större utsträckning i ockrarnas händer.
Folkets stora massa blev allt
fattigare. Därom vittnar bäst
boskaps-■stockens minskning. På 10,000
personer kom:
År 1859 År 1868 Minskning
Hästar ................129 101 28
Hornboskap .... 739 609 130
Svin ....................1,637 1,061 576
Får ....................2,203 2,202 1
Antalet kravmål utgjorde år 1847
2,879 men 1858 redan 27,894. Denna
oerhörda ökning utgör ett bevis på
massans förarmning.
Låt oss här anmärka, att 1866 i
Serbien fanns alltsomallt 4,2 %
läskunni-ga av hela befolkningen.
Sådana voro de förhållanden under
vilka den första serbiska socialisten
Zjivoin Zjujebitj (1840—1870)
började sin verksamhet. Han hade fått sin
utbildning vid den Andliga Akademien
i Kijeff och sedan studerat filosofi i
Petersburg och Miinchen. Under
loppet av sin tre- å fyra-åriga offentliga
verksamhet i Serbien offentgjorde han
en serie artiklar över filosofi, politisk
ekonomi och sociologi, i vilka alla han
framträdde som en förklarad socialist.
Kort efter hans död återvände till
Serbien Svjetozar Markovitj (1846—.
1875) från ett studieuppehåll i
Ryssland och Schweiz. Han var en lärjunge
av Tscher-nyschevskis skola, men kände
även Marx’ och Lassalles skrifter samt
tillhörde Internationalen. Med
hänförelsen hos en rysk revolutionär, med
energin och följdriktigheten hos en
tysk socialdemokrat strävade han att
bryta väg för den socialistiska rörelsen
i Serbien, där den ekonomiska
differentieringen just hade begynt. Han
underkastade det härskande politiska
systemet en glänsande kritik och
framträdde i en hel rad av artiklar till
försvar för press-, förenings- och
församlingsfriheten, det lokala
självstyret och den allmänna rösträtten. Han
utgav några verk rörande filosofiska,
ekonomiska och sociologiska ämnen:
”Utkast till en politisk ekonomi” ef-
ter Tschernyschevski med det av
marxistisk anda besjälade förordet:
”Socialismen eller Arbetarefrågan”,
vilket inte ännu förlorat sitt värde som
en populär framställning av det
kommunistiska manifestets grundtankar.
Efter sin återkomst till Serbien
startade Markovitj tillsammans med en
grupp intelligensare tidningen Radnik
(”Arbetaren”, 1871—1872), vari han
framträdde med ett glödande försvar
för Pariskommunen och de besegrade
kommunarderna samt började en
teoretisk propaganda för socialismen.
Denna lilla grupp växte oupphörligt
tack vare hemvändande nya krafter
från de europeiska
undervisningsanstalterna. Den erövrade sig sympatier
hos läroverksungdomen, den
uppkommande bourgeoisin och den fattigare
befolkningens bredare lager. Mycket
snart började också det praktiska
arbetet. Men som arbetarklassen, på
vilken denna socialistiska rörelse skulle
ha stött sig, ännu inte fanns, så antog
den snart samma vaga karaktär som
den ryska narodnikerrörelsen.
Agitationen fördes bland alla befolkningens
bredare lager, vilka nästan samt och
synnerligen voro missnöjda med de
bestående förhållandena: den unga
bourgeoisin, som var missnöjd emedan
den saknade allt inflytande på
regeringsmakten, hantverksståndet, som
var missnöjt emedan det höll på att
upplösas under trycket av den
utländska konkurrensen, bönderna som voro
missnöjda emedan de, sönderslitna av
regering och ockrare, sjönko ner i
proletariatets led.
Hur hastigt söndervittringsprocessen
bland de ekonomiskt svagare
befolkningselementen försiggick på denna
tid, därom vittnar följande faktum,
som konstaterades i det dåvarande
parlamentet (Narodna Skupschtina). Vid
skatteindrivningen år .1873 forekommo
i Serbien 10,000 pantauktioner, under
det att motsvarande siffra i betydligt
större stater var lägre. I Frankrike
forekommo sålunda 10,000
pantauktio-ner, i Preussen 6,000, i Bajern 2,000
och i Österrike 5,000. Det var därför
inte underligt, att missnöjet bland
befolkningens bredare lager var oerhört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
