Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nalekonomiska och socialpolitiska
synpunkter hart när obegripligt
bortseende från en del viktiga, för dem
särskilt kännetecknande förhållanden
uti socialförsäkringsavseende.
Till dessa förhållanden räknar jag,
bland åtskilligt annat som det ej blir
mig möjligt att här beröra, i främsta
rummet den ovan framhållna
omständigheten, att det i fråga om
lönarbetare i regel är principiellt felaktigt att
belasta dem ensamma med p e
n-•sionsavgifterna och att
sålunda underlåta att erkänna och
förverkliga arbetsgivarnas bidragsplikt.
Då en egendomslös lönarbetare
tjänat en viss näringsgren, till dess han
blivit invalid eller uppnått lagstadgad
pensionsålder, och då denna
näringsgren aldrig betalat honom så hög lön,
■ att han kunnat spara allt det
erforderliga för sin egen tillräckliga
pensionering, då är det icke enbart arbetaren
utan även näringsgrenen, som måste
• anses vara bidragspliktig. Ty eljest
måste ju samhället som ett helt
inskrida med det nödiga bidraget till den
invalide eller ålderstigne arbetarens
uppehälle (vilket hittills även skett i
form av ”fattigvård”). Låt vara att
ett samhällets bidrag till slut ej sällan
■också erfordras och oftast är
socialpolitiskt väl motiverat. Men det är ett
självklart rättskrav, att de olika
närin-. garna, som med mycket olika hastighet
slita ut sina arbetare, skola av
samhället tvingas att uti sina
produktionskostnader medräkna ett skäligt bidrag
till arbetarnas pensionering vid
invaliditet och på ålderdomen. Sker ej
■detta, så ha dessa näringar faktiskt
ic-ke fullt betalat för den arbetskraft,
■ som de förbruka, utan ha åt
fattigvården eller annan offentlig institution
eller åt arbetarna själva och andra en-
skilda överlämnat att helt betala för
den del av arbetskostnaderna, som
består uti den förbrukade arbetarens
underhåll, tills döden befriar honom ur
fattigdomens träldom. De bidrag, som
de olika näringarna såsom sådana
sålunda kunna vara pliktiga att utbetala
till lönarbetarnas pensionering, kunna
utkrävas endast från arbetsgivare
inom dessa näringar, ty det är eller bör
ju alltid vara genom deras förmedling,
som samtliga produktionskostnader
inom en näringsgren utbetalas.
Därför äro arbetsgivarebidrag till
lönarbetares pensionsförsäkring
principiellt -ofrånkomliga.
Hade icke lagförslaget uppvisat
denna brist, skulle uti detsamma sannolikt
icke hava förefunnits så många goda
angreppspunkter för dem, vilka
klandrat förslaget, därför att det icke
tillräckligt klart uppdrar gränslinjen
mellan socialförsäkring och
fattigvård. Ett pensionsförsäkringsförslag,
som icke utkräver
arbetsgivarebidragen och således ej heller innehåller den
nationalekonomiskt och socialpolitiskt
rätta motiveringen för dessa, är
nödvändigtvis tämligen värnlöst mot
påståendet, att det bjuder, ”förbättrad”
(eller, som åtskilliga
fattigvårdssak-kunniga säga, ”försämrad”)
fattigvård, då det förpliktar stat och
k o m m u n att i en eller annan form
bidraga till pensioneringen av
lönarbetare så väl som av övriga mindre
bemedlade, vilka äro i behov av sådana
bidrag till sin invaliditets- och
ålder-domspensionering.
Stats- oeh kommunalbidragen till
lönarbetarens pensionering är icke
fattigvård, och det av samma skäl, som
arbetsgivarebidraget till hans
pensionering icke är fattigvård. Båda
slagen av pensionsbidrag måste rent na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
