Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kationerna ”egendom” oeh
”bildning” — man vet vad som menas
därmed — vilka berättiga sina ägare till
flera röster. På grund av
pluralrösträtten väges 900,000 små röstägande
— ’ ’univoxa röstare ’ ’ som de kallas —
upp av 600,000 bourgeois, som
disponera 1,400,000 röster! Denna
pluralrösträtt är, som någon anmärkt, en
egendomlig blandning av konservativt
fasthållande vid eensussystemet,
gammalliberala krav på ”kapaciteternas”
privilegiering oeh småfolkets
fordringar på ärlig allmän rösträtt. ”En man
en röst” är därför den naturliga
fordran, som socialdemokratin uppställt.
Men till hela denna röra kommer
I’Hondts proportionalistiska rättvisa,
som är av det krångligaste slaget, men
som inte sträcker sig till
kommunalvalen, vilka ske efter helt annat system.
Rättvisan blir inte större därav, att
valkretsindelningen ständigt förändras
till det styrande partiets förmån och
att detta på ett alldeles ohejdat
skrupellöst sätt begagnat tillåtna och
otill-låtna påtryckningsmedel mot
valmännen i valtider. Just när detta skrives
pågår i Ostende en process, som bildar
en lärorik epilog till fjolårets val. De
anklagade äro en präst, ett par
godsägare och deras mellanhänder, vilka
delat ut pengar till valmän. I byn
Kesteloot utanför Ostende har en av
de anklagade, som äger
feodalrättigheter därstädes, skänkt efter en
månads arrende för att hans
underlydande röstat med klerikalerna!
Den parlamentariska utvecklingen
från 1902.
Den klerikala majoriteten, vilken,
som jag nämnt, var 20 röster 1900,
smalt emellertid alltmera samman för
varje val som gick. Vartannat år, då
halva kammaren nyväljes, stupade
alltid någon konservativ. Efter valen
1910 bestod regeringsmajoriteten av
blott 6 röster. Man tänkte att
klerika-lismens saga snart skulle vara all. Till
valen 1912 räknade man säkert på vad
som ju också i Sverge så oegentligt
kallas en vänstermajoritet. Man hade’
gjort alla förberedelser för att utnyttja
segern, den liberala ministären var
färdigbildad in partibus, och den
socialistiska kongressen diskuterade
ministersocialismen, den olyckliga fråga, som
alltid dyker upp, där liberaler och
socialister äro på väg att lämna en
gemensam oppositionstid och tillsammans
besegra de konservativa. Vandervelde,
som är en lika slug taktiker som
inbiten reformist, tydde de internationella
kongressernas beslut mot socialistiskt
deltagande i regeringshärligheten så,
att visserligen en ensam socialistisk
minister ej får inträda i en borgerlig
regering, men väl två eller tre!
Detta logiska konststycke bragte det
till en orientering i radikalismens
tecken inom partiet, och oppositionen
samlade sig om de Brouckére, en av de
insiktsfullaste och mest begåvade
belgiska partivännerna.
För att vara alldeles säkra på att
kunna nedslå klerikalismen vid valen,
ingingo socialister och liberaler en
valallians, en ”kartell” som man kallade
det. Men det skulle man. inte gjort,
därför att detta bragte en del liberaler
av det kända hjältemodiga
väderflö-jelsslaget att rösta på klerikalerna,
vilka dessutom i valdagarna inte
knussla-de på löften om guld och gröna skogar
åt det vällovliga småborgerskapet och
de talrika små ämbetsmännen. Man
hade delat arvet, innan den kranke
ännu avlidit, och ur valen framgingo
klerikalerna som ur ett föryngringens
bad. Man hade räknat på att den
ökning i representanternas antal, som
samtidigt skedde, skulle komma
liberaler och socialister till godo, men i
stället växte klerikalernas majoritet
till 16.
Denna oförutsedda utgång mottogs,
som man kan förstå, med förbittring
och harm. Det kom till våldsamma
demonstrationer, arbetarna nedlade
arbetet på flera håll, särskilt i
Charle-roi, i Liége och i Borinagedistriktet.
På flera ställen kom det till häftiga
uppträden, och i Liége sköt militären
på massan. Rösträttskampen, som
redan krävt så många offer, syntes
komma att anta insurrektionella former.
Strejken utvidgade sig alltmer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
