Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han dör för sitt mod — alldeles som en
osjälvisk upprorshjälte.
Det blir dock ej Hagen, som får
ringen. När han skall gripa det åtrådda
efter fullbordandet av sitt sista brott,
tager Ehen sitt urtidsarv tillbaka.
Guldskat-ten, ”djupets höga stjärna”,
återfår sin oskuld vid naturens
skön-hetsbarm, vartill den återvänder. I
flodens på nytt ljusa vågor dränkes
den siste nifelungen. Samtidigt är
ögonblicket inne för gudarnas länge
förberedda undergång. Brimuhilde
tänder sitt och Siegfrieds bål, elden
därifrån tänder Valhalls, och i strofer,
vilkas mening synts Wagner så
självklar, att han ej brytt sig om att
ton-sätta dem, ger hon människorna sin
sista hälsning:
Som rök förgick
all gudarnas ätt.
Jag hälsar världen
från härskare fri.
Ej gods, ej guld,
ej gudaskänkt prakt;
ej gård, ej grund,
ej herrelik glans,
ej dårande tvång av
dystra fördrag,
ej hycklande seders
stenhårda band:
salighets kval och fröjd
skänker — kärleken blott! —
Gränslös frihet från mänskligt tvång
och gudagiven lag, med ägotörsten
dräpt och kärleken som enda
världsmakten — det är slutförkunnelsen av
de fyra dagarnas jättedrama. Det är
till människorna, till
det blomstrande livets
förblivande släkt,
som Briinnhilde riktar orden. Intet är
alltså falskare än att tro slutet vara
världsundergången. Det är gudarnas
skymning, varmed allt slutar, och
denna skymning är gryningen till
mänsklighetens frihetsdag. Gudarnas död
är ej världsundergången utan
världs-befrielsen.
#
Den religion, som är det bärande och
innersta i Wagners konst, är alltså
fullkomligt skild från varje positiv
religion, även från kristendomen. * I
Wagners allreligion finns ej plats för
någon personlig gudom. Hans
filosofiska krav och hans frihetskrav
förenas i dennas förnekande.
Peterson-Berger har naturligtvis förstått detta.
Han har naturligtvis också sett, att
denna allreligion för Wagner var en
livsreligion, vars kraft och
segervisshet gör hans skenbart känslodunkla
och känsloupprörda musik till den i
verkligheten mest grundväsentligt
sunda, mitt i dödsförtvivlan
harmonistrålande. Dock synes t. o. m. han
hysa ett tvivel, om denna livsreligion
verkligen behärskar Nifel ungens
r i n g. Ja, han förnekar bestämt,
att den härskar i Tristan och
I s o 1 d e.
Ett ord därom i förbigående:
Liksom det är orätt att tro
gudaskymnin-gen vara världsundergången, så är det
orätt, ehuru visserligen mer
förklarligt att tro Tristans och Isoldes
kär-leksdöd innebära förintelse. Den för
fastmer till det sanna livet. Den
högromantiska tron på de av evighet
samhörande tvillingsjälarna, som även
skymtar i Nifelungens ring, är
här utförd på det enda sätt Wagners
allreligion tillåter.’ Tristan och Isolde
åkalla natten att skänka glömska för
a 11 d emålev a. De bedja den göra
dem fria från världen, icke från
livet. I döden dör blott det som
hindrar deras kärleks eviga enhet. De
skola leva evigt, ändlöst, i e 11
medvetande, utan ord och utan skilsmässa, i
högsta kärlekslust. En dylik tillvaro
innebär lika litet förintelse som
personligt liv efter jordens art. Att
denna tillvaro ej kan klart fattas i tanke,
bevisar alldeles ej, att den är
livsfient-lig, ty både livets källor och livets
älsklingsvillor ligga långt bortom
tankerymderna.
* Medan Wagner eljes hyllade en
åskådning, som utan att vara kristen i mycket
stod kristendomen nära, var han just under
de år han skrev Nifelungens ring
utpräglat fientlig mot kristendomen, ehuru
ej mot Kristus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
