Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
exempel hämtade från 1912 års
statistik torde visa det. Belgiens
interpar-lamentariska fredsgrupp består detta
år av 80 % av senaten och 75 % av
representantförsamlingen; i Danmark
tillhörde praktiskt taget hela
lands-och folketinget fredsgruppen; i
Frankrike tillhörde densamma 56 % av
senaten och 60 % av
deputeradekammaren; i Japan tillhörde halva
riksförsamlingen sin fredsgrupp, andra stater
att förtiga. Givetvis ligger det en
viss fara uti om denna utveckling sker
för hastigt. Tillföras grupperna allt
för många element, som utöva ett
hindrande inflytande, förlamas lätt den
initiativkraft, unionen måste äga för
att fylla sin uppgift som fredsfaktor i
världen. Men å andra sidan går vägen
till världsparlamentet fram över resp.
riksförsamlingar, vilka slutligen i
egenskap av dylika skola utgöra det
nationella grundlaget för det mondiala
parlamentet. I varje land gäller det
således att i detta avseende varken gå
utvecklingen i förväg eller att
fördröja densamma.
Nu var det emellertid så, att
åtskilligt av den helt privata karaktär,
unionen från början haft, fortfarande
vidlådde densamma. En hel del äldre f.
d. riksdagsmän ansågo sig t. ex.
fortfarande kunna tillhöra grupperna.
Detta förhållande upphävdes 1910 genom
en stadgeförändring, varigenom endast
personer med innehavande
riksdags-mandat, samt ett fåtal f. d.
riksdagsmän, vilka antingen varit ledamöter
av interparlamentariska rådet eller
gjort förbundet särskilda tjänster, i
vilket senare fall rådets tillstånd
kräves, kunna tillhöra fredsgrupperna.
En annan betydande svårighet var
att ordna representationsrätten för
stater, vilka såsom det Britiska impe-
riet eller Tyskland, bestå av
moderland med kolonier eller utgöra en
för-bundsstat. Denna kinkiga fråga var
föremål för ingående förhandlingar å
Genévekonferensen (1912). Tyskarna
opponerade sig ivrigt mot det av
kommissionen framlagda förslaget,
varigenom de tyska förbunclsstaternas
lantdagar inte skulle kunna få rätt att
bilda egen fredsgrupp i all synnerhet
som, vad Tyskland angår, fredsintresset
företrädesvis gjort sig gällande i de
.sydtyska staterna. Talangfullt fördes
talan för denna sak av prof. Q u i d d e,
som bekant på sin tid bestraffad för
majestätsförnärmelse. Sedan man
från engelsk sida gjort allt för att
tillmötesgå de tyska kraven, blev
beslutet, att unionen skall utgöras av
nationella fredsgrupper, vilkas resp.
parlament icke äga representationsrätt
i ett annat lands riksförsamlingar (ex.
Kanada), att endast en fredsgrupp kan
bildas i varje land, samt att ledamöter
av riksförsamlingar, vilkas resp.
länder tillhöra en förbunclsstat och äga
diplomatisk representationsrätt (ex.
Baden, Wiirtemburg), få ingå såsom
medlemmar av förbundsstatens
interparlamentariska fredsgrupp.
Härmed torde man få anse, att
denna viktiga angelägenhet blivit
tämligen slutgiltigt avgjord. Så är däremot
inte alls förhållandet med den del av
spörsmålet, som angår votering
s-ordningen. Det är ej nog med
att de, vilka deltaga uti unionens
konferenser, i en framtid hava rätt att tala
å resp. riksförsamlingars vägnar eller
såsom deras ombud, utan det är ej
mindre nödvändigt, att enligt vissa
bestämda grunder mellan de olika staterna
avväga deras inbördes röststyrka å
konferenserna. I den mån dessa
sistnämnda tillerkännas en lagstiftande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
