Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
församlings befogenhet — vägen är
lång därhän — måste denna sak
givetvis oundgängligen ordnas.
Det, som närmast gjorde, att man tog
frågan under övervägande, var den
oegentligheten, att representanter för
det land, där konferensen för tillfället
hölls, vanligen strömmade till i så stort
antal, att de dominerade
konferenserna. Man tänke sig t. ex. uti den
Nordiska parlamentariska unionen, att
samtliga danska, norska oeh svenska
riksdagsmän komme samman och
skulle fatta beslut. Resultatet bleve att
svenskarne (380 st.) skulle alldeles
överflvgla danskar (180 st.) och
norrmän (12’3 st.). Om sammankomsten
ägde rum i Sverge, vore svenskarna
enväldiga, emedan man ej gärna kan
beräkna,, att danskar oeh norrmän
till-städeskomma lika fulltaligt som vi.
Provisoriskt avhjälptes
missförhållandet år 1910 genom ett stadgande att
den grupp, hos vilken konferensen
hålles, icke får förfoga över fler röster än
den grupp, som bland övriga har
flertalet representanter närvarande. Så
långt var det lätt att komma överens,
men sedan, då man definitivt skulle
bestämma grunderna för röststyrkan å
konferenserna? Vilka skola dessa
bliva? Skola fredsgrupperna utöva
sina ledamöters rösträtt eller varje
ledamot direkt avge sitt votum? Hur
många röster skall varje fredsgrupp få
använda, vilkendera av dessa två
metoder som än begagnas? Detta är
frågor, som genast framställa sig och
kräva omsorgsfulla överväganden.
Det gäller här staternas
rösträttsfråga, och den blir säkerligen
ej mindre svårlöst än de enskilda
medborgarnas. Stora intressen anknyta
sig till hur denna sak ordnas ieke minst
för de små. Tar man t. ex. utrikes-
handeln såsom norm, såsom
amerikanarna ville, blir vårt land illa
behandlat. En mindre stat med livlig
han-delsomsättning men föga industri
(t. ex. Holland) gynnas på vår
bekostnad. Tillerkännes var stat ett
lika antal röster blir det
småstaterna, som taga ledningen, och
stormakterna, vilka i dessa tider
tyckas vilja återupptaga
interventions-politiken från Wienkongressens dagar,
finna sig svårligen däri. Balkans fyra
stater skulle ju kunna uppväga
Österrike, Tyskland, England och
Frankrike. Lägges invånarantalet till grund,
råkar man även i ett dilemma. Håller
Kina samman som en enhetlig stat,
slralle dess 400 miljoner i så fall på
konferenserna betyda mer än Europas
samtliga folk. Frågan är nu föremål
för ingående behandling i den
kommission, som ledes av la Fontaines
och torde kanske bli föremål för
konferensöverläggningar i Stockholm år
1914.
Den gradvis fortgående
utveckling-av interparlamentariska unionen, jag
här skildrat, återspeglas även i dess
sätt att fatta sin upgift. I början
tränger skiljedomstanken allt annat å sido.
Den behärskar programmet
fullständigt. Skiljedomsidén gav upphov till
hela organisationen och ännu i slutet av
90-talet sätter den nästan uteslutande
sin prägel på
konferensförhandlingar-ne. Men det går här som så ofta eljes.
Småningom erfar man idéns
begränsning. Den är ej tillämplig under alla
förhållanden. Andra medel måste
tillkomma för att syftet skall uppnås.
Kulturen fortskrider ju genom
arbetsfördelning och differentiering. Så
även på detta område. Vid sidan av
skiljedomsvägen öppna sig andra sti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
