Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen till högre organisk
sammansättning av kapitalet framkallar alltjämt
på nytt underackumulation; genom
mervärdekvotens stegring blir den
alltjämt övervunnen. Den är en
periodiskt återkommande men
alltid blott övergående fas i
■den industriella cykeln.
Stiger den samhälleliga
ackumula-tionskvoten, så uppnår den slutligen
€n punkt, där det variabla kapitalet
växer hastigare än befolkningen. Detta
tillstånd kalla vi
överackumulation. Även den är en blott
övergående fas i cykeln.
Marx beskriver
överackumulationens tillstånd på följande sätt:
’ ’Så snart kapitalet så växt i förhållande
till arbetarebefolkningen, att varken den
absoluta arbetstid, som denna levererar, eller
den relativa merkrbetstid kan ökas (det
senare vore dessutom icke görligt i ett fall, då
efterfrågan på arbete vore så stark, alltså
tendens till lönestegring funnes); då alltså
det tillväxta kapitalet blott förmår
producera lika mycket eller rent av mindre
mervärdemassa än före tillväxten, så förelåge
absolut överproduktion; d v. s. kapitalet
C + d C producerar ej mer profit eller rent
av mindre profit än kapitalet C före
ökningen. I båda fallen skulle också inträffa
ett starkt och plötsligt fall i den allmänna
profitkvoten, men denna gång på grund av
förändrad kapitalsammansättning, som ej
berodde på. produktionskraftens utveckling,
utan på en stegring av det variabla
kapitalets penningvärde (på grund av de stegrade
lönerna) och på motsvarande minskning i
förhållandet mellan merarbete oeh
nödvändigt arbete. ’ ’
Detta betecknar ackumulati
o-nens absoluta gräns. Nås den
punkten, så följer ackumulationens
anpassning i en förhärjande kris med
förstörande av värden massvis och
snabbt fallande profitkvot.
I verkligheten kan anpassningen ske
innan den av Marx beskrivna absoluta
gränsen uppnås. Är
aekumulationskvo-ten för hög, uppsuges den industriella
reservarmén snabbt, lönerna stiga,
mervärdekvoten sjunker och därmed den
samhälleliga ackumulationskvoten och
redan därigenom saktas åter det
variabla kapitalets tillväxt.
Dessutom sjunker under
överackumulation profitkvoten mycket snabbt.
Profitkvoten sjunker, även om det
råder jämvikt mellan ackumulation och
folkmängdstillväxt på grund av
at-vecklingen mot högre organisk
kapitalsammansättning. Än hastigare
sjunker den, om denna utveckling
sammanfaller med sjunkande mervärdekvot,
vilket just är händelsen vid
överackumulation. I det ögonblick, ”då de
nyss beskrivna tendenserna till
sjunkande profitkvot göra sig gällande
gentemot de tendenser, tom i följd av
stegrad efterfrågan verkat stigande
pris och profit, inträder krisen”
(Hil-ferding). Under krisen och den därpå
följande depressionen försiggår
ackumulationen väsentligt långsammare,
det variabla kapitalets tillväxt blir nu
efter befolkningens väst.
Liksom underackumulationen
upp-häves alltså även överackumulationen
genom det kapitalistiska
produktionssättets egen mekanism. I detta
produktionssätt ligger tendensen att
anpassa kapitalets
ackumulation efter folkmängdens
tillväxt. Denna anpassning har
verkställts, då det variabla kapitalet
ökas lika hastigt som
arbetarebefolkningen, det konstanta kapitalet åter så
mycket snabbare som
produktionskraftens utveckling erfordrar. I ett
socialistiskt samhälle skulle de
produk-tionsledande samhälleliga organen
medvetet och planmässigt sörja för, att
den samhälleliga
produktionsapparatens växt vore anpassad efter
befolkningens. I det kapitalistiska samhället
måste anpassningen likaledes ske, men
här kan den ej försiggå på annat sätt
än genom större kriser med
arbetslöshet, löntryck, stigande utsugning å ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
