Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
b e t a r e synpunkt kunna godtagas.
Till saken gör det emellertid föga,
huru definitionen av omskrivna
begrepp göres, ty vid det praktiska
verkställandet beror resultatet på
tillämpningen av lagen.
I en lönenämnd eller ett löneämbete
måste den uppfattning, som företrädes
av statens eller samhällsintressets
representant eller representanter, bliva
legaliserad. Det blir dessa
representanter, som siffermässigt bestämma
begreppet ”lägsta tillfredsställande
lön”. Det omdöme ifrågavarande
representanter kunna bilda sig blir dock
alltid bestämt av den ekonomiska och
sociala ställning de intaga i samhället.
Däri har föreställningssättet rörande
såväl kroppsarbetets värde i
allmänhet som arbetarens
behov sina rötter. Att den borgerliga
uppfattningen uti ifrågavarande
hänseende går åtskilligt vid sidan om
arbetarens mening om saken är alltså
lika förklarligt som det är känt.
Mycket talar för att löneämbetenas
utslagsgivande part, samhällets
representanter, alltid skulle komma att utgå från
håll, som på grund av sin
samhällsställning måste i sin uppfattning dragas
närmare arbetsgivareelementets syn på
löneproblemet än arbetareklassens
synpunkter och uppfattning av det lägsta
tillfredsställande.
Härjämte tillkomma de normer, som
lagstiftnigen kan föreskriva att
lö-neämbetena skola vid lönernas
fastställande följa, och vilka avse
garantier för att industrin ej skall betungas
med högre löner än den förmår bära.
Härtill kan i princip icke vara mycket
att invända, men då lagstiftningen
alltid måste gå försiktigt fram, är det
mera som talar för än emot, att just
dessa normer bli ännu ett minus för
arbetarna.
De normer hittills förefintlig
lagstiftning föreskrivit eller föreskriva
synas ha tagit sikte på att minimilönen
ej finge fastställas till högre belopp
än vad den vid tillfället utgående
genomsnittslönen utgör. Den engelska
kolgruvelagen föreskriver sålunda, att
lönenämnd skall vid fastställande av
minimitariff taga hänsyn till den
genomsnittliga lönen för arbetare av det
slag resp. minimitariff kan gälla. I
staten Victoria, Australien, har intill
de senare åren föreskrivits, att
löne-nämnderna vid fastställande av
minimilöner hade att taga hänsyn till den
medellön hederliga arbetsgivare
betalade till medelgoda arbetare.
Ej heller normerande stadganden av
anförd art äro i och för sig mera
an-gripbara. De medgiva ju att m
i-n i m i lönen kan lyftas till nivå, där
medel lönen vid ett visst tillfälle
står. Anhängare av den lagstadgade
minimilönen hänvisa oftast härtill
under påpekande av att det därefter blir
fackorganisationernas sak att höja
lönen för de arbetare, vilka ha mera än
minimikompetens och vars
prestationsförmåga ligger över minimum.
Härtill får emellertid påpekas, att
tillämpningen av en lagstiftning, som
har att slita intressetvister av så
omstridd art som löneproblemet är,
alltid kommer att utfalla till nackdel för
arbetareparten, huru än själva
lagtexten är avfattad, samt att på grund av
ämbetenas personsammansättning det
ovillkorligen alltid måste framgå en
högre minimilön ur lönekampen mellan
arbetsgivare och arbetare, därest de
senare äro sammanslutna i starka
organisationer. Den uppfattning rörande
”tillräckliga” arbetslöner, som gör sig
gällande här i landet i de kretsar,
varur det allmännas representanter i
blivande löneämbeten skulle komma att
tagas, belyses av det resultat, vartill
den av regeringen i slutet av förra året
tillsatta förlikningskommissionen för
biläggande av lönetvister vid statens
kanalombyggnadsarbeten i Trollhättan
kom efter att vid fyra sammanträden
ha prövat spörsmålet. Nämnda
förlik-ningskommission, som bestod av trenne
statens förlikningsman, hemställde
bland annat att lönen skulle för
grovarbetare fastställas till 38 öre och för
träarbetare till 43 öre pr timma.
Resultatet härav är icke lovande. Den
lön fackorganisationen tillkämpat sig
å samma plats utgör for träarbetare,
anställda dels hos en av statens vid
Tiden n:r 8, 1913.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
