Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är därför en befängd illusion när
deu borgerliga liberala pressen gärna
söker framställa de förra som mindre
tvättäkta socialdemokrater, och den
blir icke sannare därför att en del
”radikala” partivänner ivrigt blåsa i
samma horn. Naturligtvis är det
ingalunda likgiltigt om partiet vid de
praktiska avgörandena av sin hållning
går den ena eller andra vägen,
framför allt kan det inverka starkt på dess
kraft att draga till sig de ytterligare
massor, som alltjämt stå avvisande
och som det gäller att vinna för att
segra. Men mot taktiska missgrepp är
även den bästa teoretiska skolning
ingalunda något ofelbart skyddsmedel.
Vad nu angår Bebels ställning till
dessa inre partistrider, så skall här
icke ett ögonblick bestridas, att hans
hela personliga läggning
predestinerade honom till en plats inom det
”radikala” läget. En man vars eldiga
temperament såg avstånden så i
förkortning, att han flera gånger trodde
sig våga förutsäga socialismens
definitiva genombrott till blott några få
är fram i tiden, måste självfallet
reagera när t. ex. Vollmar ville samla
den väsentliga partiagitationen på att
nå vissa förberedande mål. Och hans
berömda stora tal mot vissa Bernsteins
satser, med ledmotivet: ”Det förblir
alltså vid expropriationen! ” rör sig i
en liknande tankekrets, på samma
gång det är ett mönster för ingående
socialistisk diagnos av kapitalistiska
dödsförebud. På samma sätt när han
kom som Jehu från Schweiz till
Dresden och slog ned med resolutionen
där, som var riktad mot en
”revisio-nism”, vilken ingen av de angripne
ville vidkännas — visst jublade då en
del ”radikale”, då de trodde sig ha
Bebel definitivt som sin man.
De borde dock ha erinrat sig att
hans taktik gång på gång varit just
den snabba ändring efter en ny
situations krav, som alltid bär
doktrinaris-men emot. De borde ej ha glömt hans
räfst i Halle 1890 med den doktrinära
”radikalismen” hos de s. k. ”unga”
i Berlin — i parentes första gången
den som skriver detta hade lyckan
att få ett personligt intryck av Bebel.
Där hade han minsann inte lagt
fingrarna emellan mot den insinuanta
kampanj om ”försumpning” och
”uppgivande av partiets gamla
principer”, som då riktades mot honom
och hans närmaste vänner! De hade
därför bort förutse att hans vida
överblick och taktiska geni dock aldrig
på längden kunde låta sig stängas
efter några få enkla schabloner.
Kanske var det däremot för mycket
begärt att de skulle ha förutsett hans
klara och slutgiltiga uttalande i det
brev till en partivän på
”revisionis-mens” yttersta flygel, ’Som nyligen
offentliggjorts i ”Soz. Monatshefte”.
Ty däri skriver han utan omsvep att
i ett parti av den omfattning rörelsen
nu nått är en mera opportunistisk och
en mera intransigent riktning båda
lika naturnödvändiga företeelser.
I själva verket stod också Bebel i
regel, med personlig ”radikal”
läggning, över de båda riktningarna,
vilkas bästa män alla enades i
gemensam respekt och beundran och vilka
han också som ingen annan förmådde
att ena.
Det är f. ö. ett faktum, som
förtjänar att konstateras, att i det
minnestal över Bebel, varmed hans gamla
stridskamrat och nära meningsvän
Molkenbuhr inledde partidagen i Jena,
skall man förgäves söka ens den
svagaste anspelning på att. den bortgång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
