Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han intresserade sig inte för den utan
vände sig tvärtom så mycket som
möjligt bort därifrån. Han försökte inte
ens att känna någon sympati för den
fattige, och han ironiserade alltid över
den som sökte lösa fattigdomens stora
problem genom välgörenhet. De söka
med andra ord — heter det i
föreliggande lilla skrift — lösa fattigdomens
problem genom att hålla den fattige
vid liv eller såsom en viss riktnings
strävande är —■ genom att sörja för
dex-as underhåll. Men det är ingen
lösning: det onda blir värre
därigenom. Det egentliga målet måste vara
att söka bygga upp samhället på en
grundval, som gör fattigdomen
omöjlig. Och de altruistiska dygderna ha
faktiskt förhindrat uppnåendet av
detta mål. Liksom de slavägare voro
de sämsta som behandlade sina slavar
väl och därigenom förhindrade att
denna institutions avskyvärdhet
framstod för dem som ledo under
densamma eller varsnades av dem som voro
dess åskådare, så äro under vår tids
förhållanden de människor de
fördärvligaste, som vilja göra mest gott.
— — Det må gärna medges, att de
fattiga äga dygder, vilket är mycket
att beklaga. Man säger ofta, att de
fattiga äro tacksamma för
välgärningar. En del av dem är det utom all
fråga, men de bästa bland de
fattiga äro aldrig
tacksam-m a. De äro otacksamma, missnöjda,
trotsiga och upproriska. De känna,
att välgörenheten är en löjligt
otillräcklig form för återbetalning eller
en känslosamhetens gåva, som
vanligen åtföljes av oförskämda försök att
intränga i deras privatliv. Varför
skulle de vara tacksamma för de
smulor, som falla från den rike mannens
bord? De skulle egentligen sitta med
vid bordet, och börja förstå det.
Detta är ord, som varje
socialdemokrat skall behjärta trots deras något
paradoxala form. Som man ser
komma dessa tankar bra nära
katastrofteorien. Skarpare kan icke en tänkare,
som själv med själ oeh hjärta hör till
överklassen, tillspetsa
klassmotsatserna.
Det står sålunda alldeles klart för
Wilde, att en bättre sakernas
ställning icke kan skapas med mindre
samhällets ekonomiska system
fullständigt omlägges. Hela den oerhört
uppslitande och depraverande ekonomiska
kampen för tillvaron, som förbrukar
så oändligt mycken psykisk och
fysisk kraft, vilken kunde använts
bättre, måste avskaffas. Människans
sanna fullkomlighet ligger icke i vad hon
äger utan i vad hon är. Människans
personlighet har så fullständigt
uppsugit av hennes egendom, att- lagen
behandlar ett angrepp på en människas
egendom mycket strängare än ett
angrepp på hennes person; och en god
borgare kännetecknas ännu alltjämt
därigenom att han har egendom.
Ännu ett citat skall tydliggöra
Wil-des ståndpunkt: ”Rika människor
äro som klass bättre än fattiga, mera
moraliska, intelligentare och sedligare.
Det ges blott en klass i samhället, som
tänker mer på pengar än de rike oeh
det är de fattige. De fattige kunna
ej tänka på annat än pengar. Det är
fattigdomens förbannelse. ’ ’
Privategendomen måste sålunda
avskaffas, och den tid. som människorna
nu ägna åt att skaffa sig blotta livets
uppehälle skall hon kunna använda
åt att utveckla sig själv och sina
möjligheter. Ingen skall längre förslösa
sitt liv med att samla ägodelar och
värdepapper. Man skall leva, säger
Wilde. Leva — det ges intet
sällsyntare i världen. De flesta människor
existera, ingenting vidare.
Mot denna filosofi skulle den
invändningen kunna riktas, att den utan
vidare ser idealet i att så mycket som
möjligt jämna levnadsvägen för
individen. Wilde har icke det minsta
sinne för arbetet som sådant, för dess
heder och ära och han synes icke ha
insett, i huru hög grad svårigheter och
mödor kunna sporra intelligens och
styrka. Det ideal han unnar hela
mänskligheten är ett intelligent
dag-drivarliv. Han förbiser alldeles
arbetets uppfostrande betydelse, han
skattar i någon mån åt den
villfarelsen, att man kan sätta en
människa på en stol oeh ge
henne tillräckligt att äta och bo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
