Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
veckla sig själv oeh njuta frukterna
av allt det goda livet skapar. Staten
skall göra det nyttiga, heter det.
Individen skall göra det sköna.
Framför allt har Oscar Wilde spekulerat
över konstnärens ställning under det
socialistiska samhället, och det är
förmodligen med ledning av denna
Ariadnetråd han efter åtskilliga
labyrinter hamnat i socialismen. Hans
åsikter härvidlag överensstämma med
Vanderveldes, som också i en av sina
böcker ägnat ett kapitel åt
socialismen och konsten. Konstnären lider
framförallt av tvånget att kämpa för
sitt bröd. Han hindras därigenom från
att skapa efter sin egen smak och
tvingas att skapa efter publikens.
Något fördärvligare för konsten kan inte
tänkas. Konsten borde aldrig försöka
vara populär. Publiken måste försöka
vara konstnärlig. Ett konstverk är
en säregen skapelse av ett säreget
temperament. Dess skönhet härrör av
det faktum, att konstnären är vad
han är. Det har ingenting med det
faktum att göra, att andra behöva vad
de behöva. I själva verket upphör en
konstnär att vara konstnär i det
ögonblick då han skänker beaktande
åt andras behov. Konsten är den mest
intensiva art av individualism, som
världen känner. Om konstnären icke
skapar just för sitt eget nöjes skull,
är han överhuvud ingen konstnär.
Publiken har alltid haft ett- dåligt
inflytande på konsten, då den överhuvud
har haft något. Den konst står alltid
högst, för vilken publiken icke hyser
något intresse. Yi ha i England, heter
det här, en lyrik full av skönhet,
emedan publiken icke läser den och
därför icke heller har något inflytande på
den. Faktiskt använder publiken ett
lands klassiker som medel att hindra
konstens framåtskridande. Den
degraderar klassikerna till auktoriteter.
Den använder dem som bojor för att
hindra skönhetens fria uttryck i nya
former. Skönhetens fria gestaltning
är den motbjudande, och den blir så
■uppbragt och bestört varje gång den
inöter något sådant, att den alltid
uttrycker sig på ettdera av dessa två
sätt: antingen att konstverket är full-
ständigt obegripligt eller att
konstverket är fullständigt omoraliskt.
Så satiriserar Wilde över publikens
konstomdöme och han säger många
vassa sanningar, som också den
svenska filistersmaken och dess högröstade
ombud i vissa tidningar med fördel
kunde taga åt sig, 0111 de icke vore
utrustade med rinoceroshud. Ord,et
osund tillhör också det knappa
skymf-lexikon, som publiken har till sitt
förfogande mot konsten, och ungefär
lika populärt är ordet dekadent, vilka
båda flitigt användas av all världens
pedagoger och docenter, när det gäller
att hindra andra från att läsa det som
man själv läst. Wilde skämtar grymt
över det flitiga bruket av dessa ord.
Ett konstverk är sunt, när det har
såväl fulländning som konstnärlighet,
oeh endast klena konstverk äro
osunda. Osunt är ett konstverk, när dess
stil är vanlig, skruvad och vulgär
I själva verket är den populära
romanen, som publiken kallar sund,
alltid en alltigenom osund produkt; och
vad publiken kallar en osund roman
är alltid ett skönt och sunt konstverk.
Dekadent är i fråga 0111 konstverk ett
löjligt ord. Ty vad är dekadens, annat
än en själsstämning eller en
tankegång, som man icke kan uttrycka ?
Pu-blikmänniskorna äro alla dekadenta,
ty publiken kan ieke finna uttryck för
någonting. Konstnären är aldrig
dekadent. Han uttrycker allt. Att kalla
en konstnär dekadent, emedan han
behandlar dekadensen som ämne, är
lika absurt som att vilja kalla
Shakespeare förryckt emedan han
skrivit kung Lear.
Allt tryck på konstnären skall
genom socialismens inflytande
försvinna, och Wilde tyckes ha räknat det
som den förnämsta vinsten av det nya
samhällsskicket. Någon
regeringsmakt över konstnärer eller individer
överhuvud vill han inte tåla. Han
vill inte utbyta kungaväldet eller
få-väldet mot massväldet, som han finner
tyranniskt. När massan griper
furstens spira, övertager den endast
tyrannernas hantverk. Den socialiststat
Wilde tänker sig skall bestå av
individualister, som icke vilja ha något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
