Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion och sålunda från cirkulationens sida
upphäva kapitalismen. Kampen mot
låne-kapital och banker var förr tummelplatsen
för diverse småborgerlig socialism, som
trodde sig kvinna genom en klokt uttänkt
kreditorganisation förmedla tillräckligt med
kapital åt de i produktionsföreningar
organiserade arbetarna.
På tysk mark har Ferdinand Lasalle berett
dessa ekonomiska utopier en för tidig grav
genom sin kamp med Schultze-Delitzsch.
Men samtidigt har han nog kastat ut barnet
med badvattnet och ersatt självhjälpens
ideologi med statshjälpens. Politiken tog under
årtionden arbetareklassens fantasi så starkt i
anspråk, att fackföreningar och kooperativa
organisationer först så småningom kunde
skaffa sig rum som lika berättigade grenar
av arbetarerörelsen. Däremot blev
organisationen av krediten genom proletariatet
obeaktad och först under allra senaste tiden
vänder sig arbetareklassens uppmärksamhet mot
denna kapitalform.
Att det skett så sent beror väl på, att
krediten icke har samma betydelse för
arbetareklassen under den första perioden i dess
emancipation som verkstads- och
livsmedelsbutik. Men arbetarnas och arbetareklassens
öde beror dock i hög grad av kreditens
kapitalistiska organisation.
Den enskilde arbetaren ger och tar
kredit på mångahanda sätt. Arbetaren, som
skall bygga ett helt människoliv på sin
veckolön, måste varje vecka avsätta reserver
för att säkerställa de penningsummor, som
behövas pr månad, halvår, år eller än längre
perioder. Detta kallas i den borgerliga
världen att ”spara”. I den äldre litteraturen ha
hetsiga strider stått om detta sparande.
Eugen Eichter såg däri vägen för varje
enskild arbetare att bli kapitalist, och
arbetarna sparade begripligtvis ej på berättigat
hån däremot. Det är ju just arbetarens lott,
att dessa under stora umbäranden vecka för
vecka samlade reserver skola förbrukas
månadsvis, årsvis o. s. v. Spara i kapitalistisk
mening, d. v. s. ackumulera, kan arbetaren
ej. Men Imshålla skall han ju under alla
förhållanden med sina medel, och däri ligger
ett stycke av hans. ekonomiska
motståndskraft.
Emellertid har arbetareklassen för länge
sedan kommit över den individuella
reservbildningen. Reserverna åstadkommas i många
fall kollektivt, obligatoriskt eller frivilligt.
Exempel äro avgifter till sjuk-, olycksfalls*
och ålderdomsförsäkring, till strejk- och
arbetslöshetskassor m. m. Här se vi en
arbetareklassens kollektiva sammanhållning. Men.
vid sidan därav flyter fortfarande en dryg
del av de reserverade penningmedlen till
kapitalets uppsamlingsställen.
Arbetarefamiljerna placera sina små besparingar av olika
slag i borgerliga sparinstitut. De uppträda
därmed som kreditgivare, ja, enligt borgerlig
terminologi rent av som små kapitalister!
De få tjäna som bevismaterial för kapitalets,
påstådda demokratisering. Pör dem innebär
emellertid placeringen av dessa fattiga ören
ingalunda någon kapitalbssittning.
Förränt-ningen spelar ingen avgörande roll,
avgörande är i stället pengarnas säkra förvaring.
Beloppet är ingenting annat än ett
konsumtionsförråd, som lagts av för senare förbrukning..
Men i den borgerliga användarens händer bli
dessä sparmedel visserligen något annat,
rän-tabelt kapital.
Dessa sparpengar äro ju, om man tar den
enskilde arbetaren, helt obetydliga. Men
massan av arbetare ställer på detta sätt väldiga
summor årligen till förfogande åt borgerliga
företagare. Stat och företagare ha inrättat
ett väl genomtänkt sugrörssystem för att
framtrolla varje vilande grosehen ur
arbetarens ficka och ställa den i kapitalistiska
företags tjänst.
I detta fall är arbetaren alltså kreditgivare.
Även här är han som individ maktlös och
obetydlig. Men som klass representerar han
en väldig kreditmakt, som man måste räkna
med från det ögonblick han börjar organisera
sig som kreditgivare.
Kredittagare åter är arbetaren under
former, som skarpt blotta hans hjälplösa läge.
Lyckas det icke för arbetaren att ur sin
veckolön täcka alla förekommande utgifter,
så måste han låna. Utan tvivel är även den
sparsammaste arbetarefamilj emellanåt
tvungen att anlita den utvägen. Men arbetaren
kan icke få låna på samma sätt som
kapitalisten, hantverkaren eller bonden. Dessa
kunna erbjuda realsäkerhet för krediten. En
sådan kreditbasis som fastighet, varulager,
fordringar har proletären i allmänhet ej. På
landsbygden kan han ha en liten stuga, men
städernas industriarbetare ha icke ens det.
Därför erhåller han kredit blott under de
tyngsta villkor. För honom är pantbanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
