Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten: avtalsrätt, rätt till fri handel,
yrkesutövning och arbete, dessutom
yttrandefrihet inom vissa av hänsynen till
det allmänna bestämda skrankor, och
religionsfrihet.
Jämlikheten särskilt innebar,
att alla företrädesrättigheter för stånd
och klasser skulle bortfalla, att alla
skulle vara lika inför lagen och äga
rätt att likmätigt komma ifråga vid
alla sociala distinktioner.
Innan vi gå vidare bör den här
föreliggande idévärlden ses i sitt
historiska sammanhang. Vad nu särskilt
angår deklarationen av
människorät-tigheterna, kunna vi följa dess
historiska betingelser långt tillbaka.
Närmast var den framkallad av liknande
deklarationer i amerikanska
författningar efter 1776, om den också därvid
hade säregna rousseauiska inslag. Men
dessa deklarationer åter refererade i
väsentlig grad till John Locke, vars
idéer, framställda i slutet av 1600-talet,
träda tydligt fram såväl i de
amerikanska som de franska deklarationerna.
Locke återigen står under dubbelt
inflytande. Å ena sidan gjorde sig
gällande puritanska
naturrättsföreställningar i biblisk form, å andra sidan rönte
han inflytande från särskilt Grotius och
Pufendorff. Men i båda avseendena
föres man tillbaka till medeltida för
att ej säga urkristna åskådningar,
ävensom till den romerska jus natura;
eller jus gentium. Därifrån åter föres
man till inflytanden från stoicismen,
som genom Cieero kom in i det bildade
föreställningssättet. Men stoicismens
naturrätt leder i sin ordning tillbaka
till den grekiska sofistikens hävdande
av natur gent emot social sed.
Särskilt referensen till stoicismen
och kristen dogmatik är ägnad att
leda tanken på, vad saken här innerst
gäller. Den stoiska naturrätten hade
sin bas i det antagandet, att alla
människor genom sitt förnuft äro leder i
det allmänna världsförnuftet.
Därmed ha de alla del i Zevs egen
värdighet. De framställa genom
sin gudomlighet var för sig ett a b s o-
1 u t värde. Det behövs därför
också blott, att de genomföra sin
förnuftiga natur för att framställa sig som
gudars jämlikar.
Denna personens värdighet var en
idé, som fick en vis resonans i kristlig
dogmatik. Alla människor ha efter
densamma i dess ursprungliga form
möjlighet att träda i omedelbar
gemenskap med Gud själv. Detta kunde nu
tolkas så, att de alla äga något
gudomligt i sig, som skänker dem ett absolut
värde. Det är nu att noga observera,
att de revolutionära proklamationerna
under franska revolutionen hade slika
föreställningar på sin stamtavla.
Till frändskapen med idén om den
personliga, på gudomlig natur
grundade värdigheten komma vi, även om vi
taga i betraktande den
tidsström-ning, vartill ideerna ifråga hörde.
Härutinnan är att observera den
allmänna intellektuella resningen under
1600- oeh 1700-talen mot alla under
medeltiden heligförklarade sociala
institutioner och makter — mot
feoda-lism, självhärskardöme, kyrkomakt
o. s. v. Allt sådant avklädes
skoningslöst sin gudomliga värdighet.
Därav följde emellertid ingalunda
för den tidens tänkande, att ingenting
var heligt. I det alla gamla
samhällsinstitutioner berövades sin gudomliga
härstamning, flyttades tyngdpunkten
över till individerna, som i
stället för gudar voro dessa institutioners
mer eller mindre insiktslösa eller
illvilliga upphovsmän. Vad var då
naturligare än att all-den vördnad, varmed
man sett upp till de sociala
auktori-teterna, flyttades över på individen
själv? Därvid dock väl att märka:
icke den av samhället korrumperade,
utan den oförfalskade naturlige.
Detta stod nu också i samband med en an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
