Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vetvis av den gällande föreskriften, att
varje arbetssökande gesäll vid
ankomsten till en stad borde anmäla sig å
gesällhärbärget och förete bevis på sin
kompetens, innan han fick begiva sig
ut att söka arbete hos mästarna i
staden. Ett å härbärget i förbigående
fällt förklenande ord (”skymf”) om
en eller kanske samtliga mästare på
platsen var nog att varna den
nykomne mot att antaga plats å blockerad
verkstad. Att skymfningen med
skråväsendets upphörande ej kom ur bruk,
torde vara otvivelaktigt.* Den
borttagna anmälningsplikten tvingade
endast arbetarna att på andra vägar låta
blockadmeddelandena komma till
kollegernas känedom, en utveckling, vars
senare faser återfinnas i det en gång
mångomskrivna förslaget till Lex
Hildebrand.
Den organisationsrätt, som
tillstaddes hantverksgesällerna, avsåg, såsom
av det föregående framgått, att främja
ej gesällernas speciella
lönarbetareintressen utan yrkets för mästare och
gesäller gemensamma intressen.
Gesällen betraktades enligt denna
uppfattning ej som lönarbetare utan i
främsta rummet som yrkesutövare,
visserligen ej ännu självständig som
mästaren, men ej heller utan hopp att
en gång komma i denna ställning.
Denna ståndsskillnad belyses tydligt,
om man jämför skråordningarna med
de för den dåtida stoi’industrins
arbetare gällande författningarna. Äldst
bland dessa äro de den 18 september
1668 — alltså ungefär samtidigt med
den första skråordningen — utfärdade
privilegierna för hantverkshuse’n
(= fabrikerna), vilka sedermera
ersattes med 1739 års manufaktur- oeh
hantverksprivilegier. Mål, som rörde
industriidkarnas mellanhavanden sins-
* I professor Jakob Lundells kort före
skråväsendets upphävande publicerade skrift
"Om hantverksskrån och näringsfrihet”
(1844) göres på tal om ”skymfningen”
följande anmärkning: ”Sådana tilldragelser
tima någon gång än i dag uti do svenska
hantverkerierna, ehuru allmänheten ej får
någon kunskap därom.”
emellan eller med leverantörer, kunder
och arbetare, avdömdes av särskilda
domstolar, hallrätterna. Föreskrifter
härom återfinnas i de s. k.
hallordningarna, utfärdade 1722, 1739 och
1/70. I 1739 års hallordning, artikel
V, § 11, stadgas bl. a.:
Lockar eller förför någon gesäll, gosse
eller annan arbetare på krogar och olovliga
samkväm, böte 3 daler silvermynt. Varjämte
det skall vara gesäller alldeles förbjudet att
anställa och hålla någon allmän
sammankomst med eller utan mästarens
b i v a r o.
Dessa arbetare hade alltså ej ens
den inskränkta föreningsrätt, som
medgavs hantverksgesällerna.
I 1770 års hallordning
kompletterades församlingsförbudet ytterligare
med en del bestämmelser mot
förenings- oeh strejkrätten:
Art. III. § 7. Arbetslönerna för gesäller och
andra arbetare må idkare ej höja vid 20
dalers bot. Fordrar någon gesäll eller
annan arbetare högre arbetslön, än annars
bestås, böte 10 daler. Begär han för sådan
orsak avsked, vare skyldig att kvarbliva
dubbelt så länge, som eljest föreskrives, om
husbonden det äskar. Sammansätta sig
gesäller eller andra i uppsåt att orsaka
stegring i arbetslönerna, plikte var sina 20
daler, och den, som med skrifters
upprättande deras förehavande befordrar, böte dubbelt.
Att märka är emellertid, att detta
mot arbetarna riktade förbud
motsvarades av en annan paragraf i samma
författning, varigenom arbetsgivarna
betogos rätten att godtyckligt höja
prisen å sina tillverkningar:
§ 5. Ingen må taga mer för sitt arbete,
än det värt är. — — — Sammansättningar
till prisens stegring vare förbudna oeh böte
den eller de, som därmed beträdas, var sina
20 daler.
Ehuru hallrätterna voro inrättade
just för att giva industrin tillgång till
snabbare rättskipning än vid de
vanliga domstolarna, synas de ej hava
tillfredsställt arbetsgivarnas krav på att
utan uppskov få en felande arbetare
befordrad till laga näpst. Denna
svårighet voro emellertid myndigheterna
beredvilliga att avhjälpa. Enligt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
