Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kar eller ”idéer” som man
revolutionerar en samhällsordning, utan med
rilja och handling. Det är
sådan vilja och handling, som ”inom det
gamla samhället” skapa ”elementerna
till ett nytt” och därigenom framkalla
”de gamla idéernas upplösning”. Då
bleve det begripligt, hur dessa
”elementer” uppstå — icke genom nagon
oavhängig, yttre ”naturprocess”, utan
genom människans egen själsligo. växt
och verksamhet.
Jag kan dock icke se någon
möjlighet att otvunget få in en sådan
tolkning i Marx’ teori. Den synes räkna
med en ren ”naturrevolution” av
”produktivkrafterna”, d. v. s. med deras
av människans själslighet och dess
självständiga utveckling helt
oavhängiga evolution — vilket för mig
är en orimlighet.
I ”manifestets” tredje
huvudavdelning är uppskattningen av
Saint-Simon och andra äldre socialister det
intressantaste momentet. I den fjärde
huvudavdelningen fäster jag mig vid
den som en väldig trumpetstöt
formulerade avslutningen på det hela.
”Med ett ord,, kommunisterna
understödja överallt varje revolutionär
rörelse mot de bestående sociala och
politiska förhållandena. — I alla dessa
rörelser framhålla de egendomsfrågan
såsom rörelsens grundfråga, vilken
mer eller mindre utvecklad form den
än må ha
antagit.–-Kommunisterna försmå att förhemliga sina
åsikter och avsikter. De förklara öppet,
att deras mål kan uppnås blott genom
all hittillsvarande samhällsordnings
omstörtning med våld. Må de
härskande klasserna darra för en
kommunistisk revolution. Proletärerna ha i
denna revolution intet annat än sina
fjättrar att förlora. De ha en värld
att vinna. — Proletärer i alla länder,
forenen eder!”
Marx var år 1848 ännu icke
tillräckligt nationalekonom för att kunna,
klart inse, att man ännu var så långt
avlägsen från de mogna
ekonomiska betingelserna för den
’ ’kommunistiska revolutionen ’ ’, att
det var alldeles för tidigt att
profetera om dennas rent politiska
gestaltning såsom barrikadrevolution
eller annorledes. En stor
barrikadrevolution var just i annalkande, då
”Manifestet” skrevs — men det var
icke den ”kommunistiska
revolutionen”. Den kom icke ens med
”kommunen” i Paris 1871, vilken tvärtom
lärde Marx, att hans ”manifest” av
1848 redan då ”delvis var föråldrat”,
och att ”arbetareklassen icke helt kan
taga den färdiga statsmaskinen i
besittning och sätta den i rörelse enligt
sina egna avsikter”.
Påståendet att ”egendomsfrågan”
är ”grundfrågan” är
nationalekonomiskt lika ensidigt och vilseledande
som bourgeoisiens föreställning, att
privategendomen är den enda rätta och
möjliga egendomsformen. Saint-Simon
har, ehuru ingen nationalekonom,
kommit närmare det rätta, då han
säger, att ”principen respekt för
produktionen och
producenter-n a är oändligt mycket fruktbarare
än principen respekt för
egendomen och ägarna”. Detta gäller
gemensamhetsegendomen såväl som
privategendomen. Grundfrågan är
produktionens rätta organisation, så
att fattigdom och ekonomiskt slaveri i
alla dess former utrotas och
välståndet blir allas arvedel. Att detta
problem icke skall kunna lösas utan en
stor omkastning från privategendom
till samhällsegendom, vad de materiella
produktionsmedlen beträffar, är
uppenbart. Men egendomsformerna äro
medel att gestalta efter behov, ieke
må 1 som måste konsekvent och ”prin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
