Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eiptroget” förverkligas under alla
förhållanden enligt det ena eller andra
systemet.
Om Marx skrivit sitt ”manifest” i
våra dagar, skulle han näppeligen ha
använt uttrycket, att ”proletärerna ha
intet annat än sina fjättrar att
förlora” i en med våld iscensatt social
revolution. De moderna lönarbetarna
äro icke en socialt och ekonomiskt så
homogen klass, som den marxska
generaliseringen här förutsätter.
Somliga ha mer, andra mindre att förlora.
Men i stort sett har hela
arbetareklassen nu vida mer att förlora på en
social revolution, som icke
lyckades stabilt organisera
ett samhälle av högre typ
än det närvarande, än fallet
var omkring 1848 och åtskilligt senare.
I flera västeuropeiska länder har den
demokratiska utvecklingen hunnit så
långt, att de socialdemokratiska
arbetarna kunde genomföra sin sociala
revolution, o m de utgjorde en
tillräckligt stark majoritet av hela
befolkningen och o m de hade klart för sig, vad
de i så fall skulle taga sig till, för att
ej genom felgrepp och split framkalla
ekonomiskt kaos och allmän nöd, samt
o m de besutte förmågan q,tt stabilisera
och vidare utveckla en av dem startad
socialistiskt-demokratisk
samhällsordning.
Att Marx icke föreställde sig, att
denna revolution eller
revolutionära övergång till ett nytt
samhällsskick skulle försiggå helt
maskinmässigt genom en rent m e k a n i s k
uppochnedvändning av de strax före
revolutionen bestående
socialförhållandena, bevisas av hans utförliga,
ehuru enligt hans egen mening redan
1872 väsentligen föråldrade, i
huvudavdelningen II av ”manifestet”
”föreslagna revolutionära åtgärder”.
Dessa * börja med att proletariatet
* Op. c i t., s. 37—38.
”tillkämpar sig demokratien”, vilket
Marx likställer med, att ”prole-,
tariatet höjer sig till härskande
klass”.
Nu kan det ju synas mycket
tvivelaktigt, huruvida sann demokrati är
liktydig med ett majoritetsvä 1-.
d e, som hänsynslöst utesluter
minoriteten inom samhället från
medbestämmanderätt över samhällsordningens
omdaning. Men det kan invändas, att
Marx här åsyftar ett övergångstilk
stånd, som genom majoritetsvåld skall
leda fram till sann demokrati. För
denna uppfattning talar
omständigheten, att han anbefaller en rad av
”de-spotiska ingrepp i egendomsrätten och
de borgerliga
produktionsförhållandena”, åtgärder, som han själv
betecknar såsom synbarligen ”ekonomiskt
otillräckliga och ohållbara”, men
tilllika såsom ”oumbärliga medel för
hela produktionssättets omvälvning’
och såsom pådrivande en utveckling
”vilken leder ut över dem själva”.
Dessa ”despotiska ingrepp” .skola
principiellt bestå däri, att
”proletariatet använder sitt politiska herravälde
för att efter hand frånrycka
bourgeoisien allt kapital och för
att centralisera alla
produktionsmedel i statens händer, d. v. s. i
händerna på det som härskande klass
organiserade proletariatet”, varförutan
proletariatet måste ”möjli g a s t
raskt öka massan av
produktivkrafter”.
Detta är icke småsaker, som
uträttas utan politiska talanger och politisk
träning och, ännu mindre, utan
ekonomiska talanger och ekonomisk
träning.
Som vi sett, framhåller Marx själv
1872, att borgarstatens statsmaskineri
icke så utan vidare kan tagas i hand
av proletariatet såsom en ”maskin”,
vilken låter använda sig för
arbetare-revolutionens syften. Det gäller att
på kortaste tid under starkaste
revolutionära spänning och fara för kontra*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
