Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
storstaden, gör Seneca en anmärkning,
som träffar lika säkert i dag som för
två tusen år sedan, i det han beklagar
att under jäktandet efter rikedom och
ämbeten ”vårdar ingen sin egen
personlighet”. ”Vi slita ut oss för
varandra.” Är ej detta ett tänkvärt ord
även för oss? Framför allt vår tid är
vittne till hur det rastlösa
”framsteget” suger bort från individen
möjligheten till självväxt, till
självutveckling, den sunda proportionen
mellan intryckens mångfald och förmågan
att smälta och fruktbargöra dem
rubbas, och friskhetens vetgiriga, men alls
ej jäktande njutning av livet
förryc-kes. Även för partistridernas
avigsida i detta avseende har Seneca klar
blick: ”Han är den och dens
anhängare, han åter den och dens; ingen
är man för sig.”
På en- s u n d själviskhet fotas
hans filosofi. Att hushålla med livet
och ej dela. ut det åt andra, såsom
Seneca lär, går ju icke ihop med det
kristna budet att hjälpa andra utan
tanke på egen fördel. Hur ter sig i
våra dagar olika riktningars moral?
Även kristendomen har i tanke en viss
kompensation för uppoffring; gott
samvete och evig salighet äro där
vederlaget, Socialismen löper ut i:
hjälp andra och du hjälper dig själv.
Liberalismen slutligen drev
individualismen in som en kil i kristendomen
med satsen: hjälp dig själv och du
hjälper andra. Den romerske
aristokraten, som förmenats vara påverkad
av kristendomen, är dock en frisk och
manlig hedning i påståendet, att
man t. o. m. skapar åt sig ett
sla-yeri ”genom att låta andra inkräkta
på ens liv, disponera över ens
person”. Försåvitt som detta är ett
uttryck för en stolt självkänsla på vakt
vid personlighetens dörr, ligger däri
en stor sanning och i själva verket —
socialismens frigörelsemål.
Denna betoning av
personlighetsvärdet, som i regeln kränkes, för även till
aristokratisk kontemplation, till en
hög värdesättning av
tillbakadragenheten. Seneca halvt hånar Cieero, som
blivit ”halvt en träl” under bördan
av sysslor och motgångar. Jäktande
ävlan blir honom motbjudande. Ej
heller saknas bland de personligheter,
varmed han exemplifierar sin samtids
eller den närmast föregående tidens
Rom, den orolige
”socialreformatorns” typ. Om Livius Drusus,
folk-mannen, heter det ironiskt: ”Det var
väl sent av honom att klaga, att han
inga fester fått, en bråkmakare från
barndomen och en börda för forum.”
Den skarpt iakttagande skeptikern
sätter tydligen synnerligen lågt det
offentliga livets arbete och mödor, men
tillägger likväl på tal 0111 att göra
livet ”innehållsrikt genom förnuftet”
att ”över dem, som jaga efter ärans
visseriigen bedrägliga sken, vilar dock
ett visst skönhetens skimmer på
deras villovägar”.
Vi träffa vidare ett djupt ord:
”Man måste under hela livet- lära sig
konsten att dö.” Den svåraste av
alla konster, alla konsters konst,
därför att den starkaste fruktan är
dödsfruktan. Här gripa vi
Seneca-filoso-fiens innersta kärna: vi födas alltså
även för att lära-oss att dö. Att
lära för livet — med dödsstunden i
sikte. För att dö lugnt, med
upphöjt mod, för att utan fruktan glida
ut ur livet. Dit syftar även
kristendomen : ”Du, död, var är din udd etc.”
Men medan kristendomen vill nå detta
lugn inför döden genom kärlek till.
nästan, renhjärtat sinnelag i, en tro,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
