Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något av det helas storslagna,
förnäma prägel, av den inspiration och den
omsorg, som utmärker hela
konstskapelsen. Var dag är en sådan eller bör
vara en sådan ruta i det verk, som he^
ter människolivet. Ty det är skillnad
mellan att leva och att vara
till.
som gör sig förnuftet underdånigt, på
offrets och uppoffringens väg, breder
sig över den hedniske filosofens lära
eftertankens och vaksamhetens kyla.
Om det än gives en beröringspunkt
mellan Seneca och kristendomen,
mellan hans stoicism, som bjuder att väl
-använda tiden, och Kristi ord: ”Natten
kommer, då ingen kan verka”, är det
dock for en kristens öra främmande
klang i Senecas förkunnelse: ’ ’Man
må ej låta något av den tid, som bör
vara ens egen, förtäras av andra”.
Särmärket för hans livslära är den
ständiga betoningen av tidens värde
för personligheten. Hur vitt
skild från det flacka, engelska
ordstä-vet: ”Time is money”! Tid är
pengar — denna den moderna
borgerlighetens vulgärmoral faller däremot
under allt det jäktande, som Seneca
brännmärker som oförnuft. Här går
en gräns mellan antikt livsideal,
sådant det utformades hos de högsta
andarna, och vår tids brist på sinne för
det centrala hos människan,
personlig-heten. I en tid, som opererar med
massor, i fred som i krig, massor av
varelser och massor av produkter, där
endast det yttre kolossala väcker
förundran och beundran, måste
personligheten krympa samman till ett
maskinnummer bland miljonerna nummer.
Personen försvinner för den statistiska
enheten.
Tiden är ett värde, varmed man
måste hushålla — dock i främsta rummet
för sin egen personlighet — icke
främst för andra. ”Att ordna sin
dag som om den vore ett helt liv”,
anbefaller Seneca. D. v s. giva var
dag ett djupt och rikt innehåll. Det
är livets konst, som gör levnaden till
ett konstverk. Ett gediget konstverk
kan delas i rutor, men var ruta har
Tiden blir alltid värdefull i
ögonblicket före döden, ty tiden är
identisk med livet, vilket människan
vanligen förbiser. Det bästa sättet att
hjälpa andra är att lära dem att
bruka tiden till personlighetens utdaning
— då syftar ju även denna
verksamhet till att, göra oss mindre beroende
av varandras tjänster och
uppoffringar. Kunna vi icke tillägga, att detta
ock är det yttersta målet för
socialismens solidaritetsförkunnelse: att giva
och göra vad man kan för att alla må
använda tiden väl och sålunda flytta
all tävlan upp på ett högre plan —
där altruism och egoism firar sin före*
ning ?
Antikens anda: sorgfrihetens
jämnvikt förnimmer man i orden: ’ ’Vad
du har i din egen hand (tiden), låter
du fara . . . Allt som komma skall är
ovisst. Lev redan nu!” Den
jäktande moderna tiden har ett rakt
motsatt skaplynne, som även började visa
sig i det romerska väldet med de stora
städernas växt, med stats- och
utbytes-livets allt större komplicering.
Senecas åskådning erinrar därför närmast
om enklare förhållandens tider.
Man skall gå mot döden, som 0111
man ”g i n g e ur livet’5, icke så, ”soni
om man med våld släpades därur”.
För att nå detta lugn måste man leva
i jämnvikt och icke slösa bort sin dag.
Den jäktande och jäktade vinner
aldrig ro. Även när han drager sig till-
Tiden n:r 12, 1913
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
