Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Dn vinner väl folkets kärlek i ett
ämbete”, säger han, ”vari det plägar
vara svårt att undvika dess hat. Men
ändå, tro mig, är det bättre att lära
känna sitt eget livs räkenskap än
spannmålsmagasinernas. ’ ’
Trots mycken likhet i Senecas
åskådning med moderna tänkares är dock
olikheten påtaglig. En energisk
ålderdom, som förmår att följa med
tiden och även ge nya impulser, står för
oss sympatisk för kraftprovets skull.
Sådant betecknar däremot Seneca som
en ”ovärdig överansträngning”.
Tonvikten ligger på ”överansträngning”;
naturens föreskrift, som alltid är
måttfullhet, anses överträdd;
ansträngningen är över måttet och därför
ovärdig.
Vad vi bruka benämna ”de yttersta
tingen” beröres ytterst litet i hans
livs-betraktelser. En viss panteism spåras
i uttrycket: ”Gud, som styr all
världen, återvänder likväl från alla yttre
fenomen i sig själv”. På samma sätt
har människan både en yttre och en
inre tillvaro. Dygden är hos henne det
centrala, vilken njutningen bör
underordnas. ”Dygden har sitt rätta mått
i sig själv” — den är således
oberoende av yttre föreskrifter. Med en mängd
sedelagar såsom i religionerna sysslar
ej filosofen. Det väsentliga är
självbehärskning, självtukt — ej mot
njutningen i och för sig, men mot att den
tager makt över personligheten. Den,
som ej fattar detta, han ”köper ej
njutningarna, han säljer sig åt dem”.
Dygden är det fasta, orörliga, som ej
kan eller får inkräktas av någonting
främmande såsom njutningen, vilken
ingalunda är någon beståndsdel av
dygden. Sålunda blir dygden, söm är
det högsta goda, den inre, fullt
medvetna personligheten, som, lugn och
upphöjd över tingens växling, leder
fram till resignation under ”en
ofrånkomlig makt”. Hon blir ett väsen
nästan för sig inom människan eller
rättare : den människa, som dygden
behärskar oeh leder, har ”nått utanför
gränsen för alla begär”, ”har hela sin skatt
inom sig”. Dygden, sålunda fattad, är
antikens samvete. Man erinras härvid
även om Nietzsches fria och starka
människa ”på andra sidan det onda
och det goda”.
De, som vilja följa dygden, ”söka
frigöra sig från sina kors”, medan de
andra ”bära själva sina spikar” —
synder och laster — ”till
korsfästelsen”. Detta erinrar även i bildvalet
om kristendom; — kristendomens kors
är ju ock en tyngd, som synden lagt
på den ende rene, som med detta offer
frälsar människorna. Hos Seneca bär
den dygdige ett kors, men känner
ingen annan befriare än dygden; ingen
utanför honom är hans ”frälsare”.
Seneca-idealet med sin vida starkare
vädjan till människans självansvar,
fritt från all underverks-vidskepelse,
från legend och dogm, är alltså högre
och ger en starkare och klarare
genklang. Den undergivne och ödmjuke
kristne, som vandrar genom
jämmerdalen, kan ej i själsstoihet mäta sig
med den människa, som Seneca
tecknar i följande ord: ”Vad under, om
de, som gripit sig an med en vandring
uppför branterna, icke uppnå högsta
spetsen? Men om du är en man, skall
du gripas av storheten i försöket, även
om du störtar nedför branten.”
Likväl skall ieke förnekas, att stoicism
och kristendom stundom komma
varandra ganska nära. I Senecas: ”Min
ande skall stödja kroppen” oeh
kristendomens: ”Anden skall göra eder
fri” är tankegången densamma. Även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
