Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man har framhållit, att Bebel ej var
én stor ledare, som ovanifrån stigit ned
till arbetarna, utan en massans egen
son, i vilken denna kände igen sig själv.
Den karaktäristiken är fullständigt
missvisande, om däri skulle ligga, att
Bebel var en genomsnittlig intelligens.
Man märker även i hans
levnadsminnen den oerhörda förmåga av
självbildning, den bevisföringens klarhet och
kraft, den talets bitande skärpa, vilka
gjorde hans storhet som offentlig man.
Man måste flera gånger beundra hans
politiska spådomskonst, särskilt hans
fullständiga illusionsfrihet angående
den Bismarckska politiken.
Men alldeles riktigt är, att första
budet i hans politiska system var
sam-känslan med massorna. Han ogillar
Lassalle, för att denne ej var nöjd med
massornas bifall utan sökte
samförstånd med framstående personer inom
borgarlägret. Han klandrar skarpt
Sc-hweitzers diktatorslater i
uppträdandet samt diktatorsanspråk i
verkligheten, och det desto mer som denne
samtidigt smickrade ”det suveräna
folket”, vars verktyg han blott sade
sig vara. En ledare, säger Bebel, skall
blott vara massans förtroendeman, ej
dess härskare, som den måste blint
lyda. Då varje maktställning medför
frestelse till missbruk, måste partiet
skarpt kontrollera ledaren, fortsätter
han. Men mot den ledare, på vilkens
ärlighet massorna tro, äro de aldrig
otacksamma.
Likaså är det ostridigt, att Bebels
intelligens genom sin art bär vittne
om den klass, varur han utgått. Hans
skarpa och klara tanke är föga
teoretisk men dess mer praktisk. Hans
vetenskapliga tro och religiösa otro
förefaller, ehuru fri från all fana-
tism.* något enkelt tillskuren. Hans
hopp att socialdemokratin skulle ha
vunnit sitt mål före 1800-talets utgång
präglas av en sant proletärisk
framtidstro. Hans tal om sig själv övergår
aldrig till skryt, och hans ostridiga
självbelåtenhet är ytterst väl
motiverad men har dock en viss älskvärd
naivitet över sig, såsom när han omtalar,
att motståndaren i en diskussion
”naturligtvis” drog det kortaste strået.
När han klandrar Schweitzers
frasrikedom och bombasm, tänker han ej
på att hans egna proklamationer
liksom i allmänhet arbetarepartiernas,
äro bra frikostigt stortaliga. Hans stil
är i all sin kärnfulla säkerhet ej
särdeles fin. Hans humor är trots skärpan^
som i memoarerna mera sällan
framträder, ett uttryck för det tyska
gemytet hos gemene man, detta sagt utan
någon förklenlig mening.
Mycket starkt inpräglar Bebels
självbiografi den gamla sanningen om de
sedliga egenskapernas oumbärlighet
för en stor folkledare. Han var en
sträng moralist både i lära och liv.
Han omtalar Schweitzers böjelse för
gossekärlek utan moralpredikan men
med ett tydligt misshag, som märkbart
strider mot Lassalles milda
klander. Han påpekar, att sybariter på
ledande poster lätt falla offer för
mutor. Själv rökte han ej, var högst
måttlig i dryckjom och missbrukade
aldrig den personliga omtyckthet hau
åtnjöt hos kvinnokönet såväl som hos
* 1 detta sammanhang må ihjälslås ett. av
borgarpressens älsklingsbevis för
socialismens kristendomsfientlighet. Bebel skulle i
tyska riksdagen ha uppställt som sitt partis
mål republiken på det politiska, socialismen
på det sociala oeh ateismen på det religiösa
området. Han sade emellertid endast, att
motståndarna fruktade, att
proletariatet skulle införa allt detta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
