Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1914 - Mehring, Frans: Milis och stående här (efter »Neue Zeit»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Miliskravet tillhör det moderna
arbetareprogrammet lika oskiljaktigt
som fordran på stående arméer den
moderna klasstaten. Och den
moderna arbetarerörelsen ensam har både
den historiska plikten och rätten att
fordra milis, emedan den allena vet att
skapa den nödvändiga
förutsättningen: den massornas disciplin, utån
vilken allt tal om milis blott blir en
ljudande malm och en klingande bjällra.
Socialdemokratins milisfordran kan
icke skarpt nog skiljas från den lek,
radikala bourgeoisikretsar driva och
framförallt drivit med milistanken.
% *
#
Under vissa historiska
förutsättningar kunna milis och stående här
uppträda som varandra uteslutande
motsatser. Sådana äro nu givna i den
världshistoriska kampen mellan
bour-geoisi och proletariat. Men för att
klart inse denna motsats måste man ur
den moderna socialdemokratins
milis-fordran med pi’ineipiell skärpa
avskilja alla borgerliga milistankar.
Ett exempel på hur sådana tankar
spelat in i den socialistiska litteraturen
vill Mehring finna rent av hos
Friedrich Engels, som han eljes skattar
alldeles speciellt högt på- detta område,
och som gett honom uppränningen till
dessa forskningar genom sin sats (i
brev till Marx) : ”Först ett
kommunistiskt inrättat och uppfostrat
samhälle kan komma milissystemet mycket
nära och även då blott asymptotiskt”
(d. v. s. allt närmare utan att fullt
uppnå det). Som ett medgivande åt
borgerliga föreställningar betraktar
Mehring nämligen vad Engels skrivit
i broschyren ”Ivan Europa avrusta?”,
där denne vill leda i bevis, att de
stående härarnas föi’vandling i en på
allmän folkbeväpning grundad milis
även ”för nutida regeringar och under
det nutida politiska läget” vore
möjligt. Engels förordar för detta
syfte först och främst, att den militära
utbildningens tyngdpunkt förlägges
till de ungas allmänna uppfostran och
ser just häri skillnaden mellan sitt
milissystem och varje bestående milis.
Härtill genmäler nu Mehring:
För den moderna klasstat, som vill
vara en internationell stormakt,
upplöser sig hela milisfrågan i ett mycket
enkelt dilemma. Antingen bildar den
sin milis av atomiserade massor,
sådana som det kapitalistiska
produktionssättet oupphörligt skapar; då har
den utlämnat sig åt första bästa
grannstats stående armé. Eller bildar den
milisen av organiserade massor, sådana
den proletära klasskampen
frambringar, och då går det den lika illa,
ehuru-väl med de mest välgörande följder
för mänskligheten.
Under sådana förhållanden är det
klart, att all borgerlig opposition mot
den moderna militarismen måste vara
förlorat spel, och blott spel. Däremot
är det oförlåtligt, att den icke
förmått förborgerliga hären ens så
mycket som under nuvarande förhållanden
vore möjligt. Det är dess skuld, att
den tyska hären ännu bevarar feodala
drag, som för 100 år sedan
utdömdes av Scharnhorst. Liksom vid
så många andra reformer, som äro
nödiga och möjliga på det
kapitalistiska samhällets grund, blir det även här
i stället socialdemokratin som får
träda in med allt eftertryck. Vi skola
blott akta oss att i dessa reformer se
ett närmande till milisen såsom vi
kräva den. Ty vår milis är en
revolutionär princip, en oförsonlig motsats
till den stående härens. Med reformer
av denna art, hur nyttiga de än äro.
närmar man sig lika litet
milisprincipen som med arbetareskyddslagar det
socialistiska produktionssättet.
(Här följer en diskussion av tyska
fraktionens uttalanden i anledning av senaste
rustningsökningen. Den måste emellertid här
utelämnas.)
Just på militärfrågans område är
den kraftigaste propaganda för våra
principiella åskådningar av nöden.
Betecknande ehuru icke smickrande är
att partilitteraturens klassiska
skrifter i militära spörsmål, av Engels och
Biirkli, äro de minst spridda, t. o. m.
otillgängliga. Något annat medel att
med framgång bekämpa de stående hä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
