Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1914 - Rewiuk, Emil: Två av Rysslands nationella frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överträffas bara av den storryska, en
målarkonst, som kanske överträffar
den sista.
Detta oaktat ha de i ryska Polen
endast ryskt skolväsen, ryska ämbetsmän
som landets styrare, ryska språket som
landets officiella språk och en rysk
armé som det nationella försvaret.
Denna armé skall först och främst
försvara Polen mot polackernas tankar på
självständighet. Detta är ju alltid
huvudfrågan för erövrare i erövrade
länder. Allt annat än mindre viktigt.
Polens metropol, den rika och sköna
Varsjava (räknar c:a 700,000 inv.) är
också berömt för analfabetism och ett
fräckt rövarväsen. Att polska
frågan är aktuell i ryska riket kan man
döma redan av följande uttalande i den
stora ryska tidningen ”Golos Moskvy”
= ”Moskvas röst”.
Franska generalstaben — heter det
där i ett nummer från december 1913
— gör ryska regeringen uppmärksam
på att trippelententen (Ryssland +
Frankrike + England) inte kan segra
över trippelalliansen (Tyskland,
Österrike, Italien) om det inte sker en
polskrysk försoning. Ty i krigsfall blir
Ryssland först tvunget att slå ner ett
polskt uppror, och under detta hinner
tyska armén att göra slag i saken med
Frankrike och skynda till Österrikes
hjälp mot Ryssland. Men det är inte
lätt för så gamla fiender att försona
sig. Därtill står också ukrajnska
frågan i vägen, den främsta orsaken till
Polens fall och Rysslands tillväxt.
Polska frågan är mer eller mindre
bekant i Sverge. Att det ryska riket
har en ukrajnsk fråga, som kommer
att bli lika hotande för dess
sammanhållning, är däremot i Sverge nästan
obekant. Att hela södra Ryssland har
en ukrajnsk befolkning på c:a 25
miljoner, som talar sitt ukrajnska språk
och mycket mindre förstår ryskan än
en svensk norrlänning skulle förstå
köpenhamnsdanska, att Ukrajna har
varit förbundet med Ryssland som en
halvsjälvständig stat ännu så sent som
1700, men sedan under 1700-talet fått
nästan hela sin överklass förryskad,
alla skolor och hela offentliga livet, att
1876 genom en ukas från Petersburg
all ukrajnsk litteratur blev förbjuden
utom lättare skönlitteratur, att man på
sin tid sjungit i Kejivs konsertsal
(Kejiv, på ryska Kieff, en stad större
än Stockholm, ligger i Ukrajnas
hjärta och har varit moder både för
lillrysk (= ukrajnsk) och för storrysk
kultur) ukrajnska folkvisor i fransk
översättning, ty ukrajnskan var icke
tillåten och ryskan förhatlig — det är
saker, om vilka det inte har skrivits
mycket på svenska.
Inte heller därom, att Ukrajna har
en skald, Schevtjenko, som till och
med av ryssar läses mer än deras store
Ljermontoff. Schevtjenko — den mest
originella konstnären bland de
slaviska — var i sin ungdom livegen
målare hos en polsk godsägare,
skapade vid 28 års ålder den ukrajnska
renässansen och fick i 10 år böta för
detta som soldat i en fästning på
kirgisiska steppöknen.
Ryska regeringen kan inte eller vill
inte mera hindra att Schevtjenko får
ett monument i Kejiv. Förra månaden
fick en läkare i Katerynodar,
kubanska kosackernas huvudstad,[1] en
stad vid Kaukasus fötter, tillstånd att
på egen bekostnad uppsätta
Schevtjenskos byst på torget. Det är ett tidens
tecken, när man beaktar, att hans
verk till stor del konfiskerades och
ännu konfiskeras i Ryssland, och att
deras politiska innebörd är lika
radikalt fientlig mot kyrkan och
överklassen som den är utpräglat
separatistisk-ukrajnsk i förhållandet till
Ryssland.
Ukrajnska rörelsen hade egentligen
inga legala former ännu till 1905. Bara
en liten del av överklassen deltog i
den men hela underklassen, såvida
den var politiskt intresserad.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
