Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1914 - Möller, G.: Det liberala försvarsprogrammet och vårt parti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste officerarna lära sig att bli fina
människor.” Detta yttrande är utan
tvivel typiskt för mångas tänkesätt.
Officerskårens nuvarande rekrytering
tillför densamma ett fåtal begåvade
män, medan den stora mängden
bli personer med snarare lägre än
högre begåvning än folkets
genomsnitt, personer som äro predisponerade
att bli högfärdiga och drummelaktiga,
personer med mycket ringa förmåga
att handleda andra, d. v. s. personer,
vars egenskaper göra dem speciellt
oskickade för officerskallet, till vilket
man egentligen blott borde släppa
fram män med mycket höga
kvalifikationer. Lösningen av detta problem
kan icke ligga på någon annan linje
än den, varigenom kretsen för
officersurvalet blir möjligast vid. Man
måste med andra ord ställa
avancemanget fritt för en var, som ägnar sig
åt militäryrket, så att den menige
man, som blir volontär, med säkerhet
vet, att en viss summa energi och
begåvning öppnar utsikt för honom till
militärväsendets högsta poster, icke
såsom nu att han tvärtom med visshet
vet, att hur mycket han än må
anstränga sig är avancemanget
oåterkalleligen stängt, då han nått en helt
obetydlig position. Under de stora
Christiernson-debatterna yttrade
”Dagens Nyheter” om Christiernson:
”Han är född till härorganisatör”. Ja,
men om han valt militäryrket, så hade
han aldrig i livet kommit längre än
till fanjunkarebeställningen, såvida
han icke långt innan dess blivit
utstraffad på grund av oförmåga att
tåla en alltför stram disciplin.
Till dessa krav sällar sig förbud mot
militärens användande i inre
konflikter, strejker o. d. samt att krigslagarna
tiga i fredstid. Det bör icke tillåtas
att militärväsendet skall ha sina
speciella rättsprinciper och rättsbegrepp
utanför samhällets rättsprinciper i
övrigt.
Självklart är att man inom
socialdemokratin är ganska enig om dessa
krav, vilka förmodligen av den som
specialstuderat militärväsendet kan
kompletteras med åtskilliga förslag till
andra reformer, alla syftande att giva
militärväsendet den karaktär och den
anda, som man plägar tillskriva
milissystemet. Men om kraven äro
självklara är det därmed icke sagt, att
man är ense om, hur mycken kraft som
bör mobiliseras för deras hävdande vid
försöken att nu för en lång tid framåt,
definitivt lösa försvarsfrågan. Mina
sympatier luta åt att
socialdemokratin just nu borde lägga huvudvikten
vid de krav, som här ovan anförts, då
dessa representera de positiva
insatser, socialdemokratin kan påtaga sig
vid ordnandet av försvaret och som
intet annat parti nämnvärt intresserar
sig för. Försvarets demokratisering
står visserligen ej i det nuvarande
programmet, men jag har svårt att
föreställa mig, att sådana reformer,
som här antytts, ej skulle väcka
allmän sympati i vårt parti. De
nedsättningsförslag i fråga om övningstid och
kostnader, som socialdemokraterna
måste bära fram, lida åtminstone icke
av att vara aktuella i den nuvarande
rustningsriksdagen. Däremot synes
mig åtminstone något av
demokratiseringskraven böra kunna vinna
allvarligt beaktande t. o. m. i den nu
sammanträdande riksdagen. Och här
återkommer jag till ”den fruktbärande
samverkan”, som kanske i alla fall
skulle kunna bli till någon nytta i
försvarsfrågan.
Av den liberala regeringens
försvarsprogram är uppenbarligen allt
tryggat utom det påtänkta
kontrollämbetet. Allt vad hr Staaff kan hitta på
att begära i avseende å ökade utgifter
och personliga offer, hjälper högern
till med. Om högern sviker i
värnskattsfrågan, stå socialdemokraterna
ju alltid på hans sida. De
gemensamma voteringarnas utgång är tryggad.
Men det utlovade kontrollämbetet kan
däremot mycket lätt förvandlas till
uteslutande vackert skådebröd för
folket. Första kammaren kan störta
förslaget. Nog borde, synes det mig, den
liberala regeringen kunna, om någon
slags återhållsamhet i de
socialdemokratiska anfallen skall ifrågasättas,
som ett oeftergivligt villkor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
